Redan från det allra första spelet kom jag att älska Burnout. Även om det var först i och med Burnout 2: Point of Impact som Criterions gatuvagns-racer verkligen blev ett bra spel, var jag ändå fast i Burnout och jag ville bara ha mer. Mer fick jag ju som bekant, Burnout 2 var på alla plan ett hiskeligt bra spel som övertrumfade föregångaren på alla sätt. Burnout 3 levererade det numer klassiska batalj-manövern vid namn Takedown och helt plötsligt blev racingen en motorbaserad gladiatorkamp. I och med Burnout 3 anser jag att serien nådde sin höjdpunkt och att det sedan var nedförsbacke. Burnout Revenge var inte riktigt den uppföljare jag önskade och det blev ganska snabbt att leka plogbil mot söndagsförare som framförde sina fordon i samma körriktning som mig och de mer Playstation-inriktade titlarna Legend och Dominator gav inte något nytt.
Att få trycka in en motståndare rakt in i ett betongfundament är bland det absolut bästa i Burnout Paradise Remastered.
Men så kom Burnout Paradise och helt plötsligt var allas drömmar uppfyllda. En stor och öppen spelvärld knökfull med olika tävlingar, hisnande farter, ett välfyllt fordonsstall och en grafik man dregla över bäst man ville. Nu är Burnout Paradise tillbaka på denna generations konsoler och än en gång bjuds vi på samma sak fast ännu snyggare och bättre. Problemet med Burnout Paradise är att jag aldrig har gillat det som påstås vara Criterions bästa spel någonsin. Medan jag tycker om att kryssa runt i Paradise Citys vackra miljöer och fylla asfalten med mina motståndares söndertrasade kärror och gummirester känner jag även att den öppna spelvärlden snarare tar ifrån lite av känslan i Burnout.
I de lite mer öppna eventen där man till exempel ska tackla motståndare till smulor eller fly till en viss position fungerar det alldeles utmärkt men i just race-sammanhang anser jag att Paradise Citys öppna värld inte funkar. Mycket handlar om att man måste veta vilken väg man ska ta för att ta sig först från en plats till en annan och det finns såväl genvägar som senvägar och jag blir faktiskt ganska irriterad av dessa. Dessutom får man passa sig så man inte blir avknuffad av vägen och ner på ett sidospår som leder någon helt annan stans. Allt för ofta måste jag starta om loppen och det är inte sällsynt att upp emot tio omstarter krävs för att man ska lyckas ta rätt väg. Detta hade varit lätt fixat med en bättre GPS-funktion även om jag inser att det kanske är jag som är lite för bekväm av mig. Men jag kommer inte ifrån att de vanliga loppen helt enkelt inte är roliga för mig utan jag försöker att göra så mycket annat som möjligt.
Burnout Paradise Remastered är bedårande vackert. Stors plus att man kan låsa tidpunkt på dagen till t ex endast dag.
Burnout Paradise är uppbyggt på att spelaren ska klara av ett antal olika tävlingar för att kunna avancera till nästa tävlingsnivå och ju längre man kommer och ju fler tävlingar man lägger under bältet desto fler fordon blir tillgängliga för spelaren. För varje nivå man klarar av så nollställs kartan och du kan återigen tillgodoräkna dig tävlingar du klarat av på tidigare nivåer. Detta betyder att jag som inte är förtjust i race från en punkt till en annan till stor del kan välja andra tävlingsformer för att ta mig framåt och det är förutom den undersköna grafiken och den hisnande farten spelets starka sida. I perioder är Burnout Paradise fullkomligt superbriljant men i vissa stunder är det även otroligt tråkigt och påfrestande. Jag kommer inte ifrån att jag anser att den största säljpunkten med Burnout Paradise är också dess största brist. Den öppna spelvärlden gör inte så mycket för mig.
Jag hade mycket hellre sett ett spel med snitslade banor likt förr. Till slut så är Burnout Paradise Remastered samma spel som det var för tio år sedan. Om du gillade Burnout Paradise då så lär du göra det nu också. För mig som var sval då, är jag lika sval nu tyvärr. En högkvalitativ och upphottad version av ett spel som inte fångar mig helt enkelt.
