Recension

Google Cardboard

En kartongbit med två förstoringslinser intryckta. Ett par hopvikbara virtual reality-glasögon som kostade mig under 100-lappen, lägg till det en smart telefon och du har allt du behöver för att testa nästa stora grej. Virtuell verklighet.

Jag är sedan min första träff med virtual reality såld på idén. Med utvecklingskittet av Oculus Rift fick jag strosa runt i en toskansk villa och jonglera med tunnor. Det var inget riktigt spel, det var ett koncept, en första tanke om vad Oculus Rift skulle kunna tänkas göra. Oavsett teknikens färdighetsgrad var jag redan upp över öronen kär i vad VR kunde tänkas bli. Högtflygande drömmar om rymdskeppscockpitar och utforskande av låtsasvärldar i förstaperson har sedan dess fyllt mitt arma överpeppade sinne. Jag vet, det är ett potentiellt dödligt högt fall från min hype-piedestal, men det hjälper inte. Jag vill tro.

Så, till syftet med texten. Google Cardboard, en idé om att skapa ett riktigt billigt VR-headset, men som ändå fungerar. En vilja att visa för världen att tekniken redan finns och att den inte är så främmande och svåråtkomlig som vi kanske kan tro.

CardBoard2CardBoard3

Enkelheten är slående, tre vik och sedan är brillorna ihopsatta, tre klisterlappar senare är också huvudbandet, den sista touchen, klar och jag kan sätta tänderna i lådan. Nästan. Tyvärr gör enkelheten att sakerna inte är riktigt sitter som det ska och lite eget kittande är nästan ett krav. Med hjälp av lite packtejp och ett gammalt mobilskal är jag dock på banan igen. Och skjut mig i huvudet, det fungerar faktiskt. Det första jag gör efter att ha laddat ner Googles demoapp är att sväva över ett animerat Antarktis (eller Arktis) och jag svimmar nästan av känslan att flyga. Ja, för det känns faktiskt som att jag flyger.

Jag fortsätter mitt test med att ladda ner några av Googles speltips. Två av tre spel är rälsskjutare där jag genom att vrida, vicka och nicka med huvudet styr karaktärens sikte. Detta fungerar ypperligt, och med en snurrande kontorsstol är det lätt att leva sig in i de små äventyren. Det tredje spelet är en ”Virtual Reality Ghost Story”. Cirka nio sekunder in i spelet slocknar en lampa och dörren framför mig öppnas oförklarligt. Längre än så kom jag inte. Jag kan för mitt liv inte spela skräckspel och bara tanken att spela virtual reality-skräckspel får mig att bli mer illamående än jag någonsin blivit av VR-glasögonen.

Vanguard

Vanguard V, rälsskjutare i rymden. Som gjort för VR.

Tyvärr, illamåendet kommer, så även ögon- och huvudvärken. 20 minuter in i sessionen måste jag ta en paus. Inte nog med åkommorna jag precis beskrivit, brillorna i sig är riktigt obekväma, kartongen skär in i näsryggen och jag måste ständigt pilla på telefonen för att fokuset ska hållas rätt. Med lite mer hemslöjd kommer kartongen säkert sitta bättre på huvudet, men hur mycket arbete och tid är jag beredd att lägga, kanske kan en dyrare modell ändå vara rimligt.

Google Cardboard gör för mig exakt vad den ska. Den får mig att se att tekniken fungerar. Kartongglasögonen i sig är knappt fungerande, det må vara hänt, men med lite pill, tejp och extra kartong har jag har haft roligare med denna 99 kronorspryl än jag trodde möjligt. Om tekniken fungerar hjälpligt med en så pass billig grej, då måste väl rimligtvis utvecklingspotentialen vara enorm. Jag hoppas innerligt att det dåliga med Google Cardboard beror just på billigheten i brillorna, för jag vill verkligen att virtual reality ska bli nästa stora grej.

Skriv en kommentar