Krönika

Att gå i barndom

En liten varning här, den här texten kommer bara ytligt att röra vid ämnet spel, så är du känslig för såna avvikelser, go about your daily business, there’s nothing to see here.

Som heltidskonstnär med beställningsuppdrag är det viktigt med pauser. Inte en paus som i “ta ledigt” utan att pausa sina uppdrag och arbeta med sin egen konst. Pauserna ska alltså – helst – vara produktiva.
För några veckor sen hade jag möjligheten att ta en paus, och jag hade en tydlig idé om vad jag ville arbeta med. Mycket av det jag gör är väldigt illustrativt och föreställer oftast människor, vilket jag trivs med, men jag har många andra saker jag också är intresserad av, som stilleben, vintageprylar och barndomens populärkultur. Jag ville gärna ta lite ledigt från kroppar, ansikten och håruppsättningar och jobba med föremål, “döda ting”, få studera dem närmare och arrangera dem på olika sätt. Jag är lätt materialistiskt lagd, älskar saker och att sortera, skapa system. Som jag nämnde är jag även svag för klassiska stilleben, men hur härligt det än är med fläskiga motiv av slokande rosbuketter, ostron och citroner så är det aldrig något jag själv skulle spänna upp en duk för. Istället funderade jag på en kollageteknik, ett digitalt klipp och klistra i Photoshop.
Så temat, tekniken och vad jag ville göra gled på plats, jag ville klippa ihop och arrangera stilleben med saker man fyndar på loppis eller hittar i leksakslådan. Sinnesbilden av hur det ser ut inne i huvudet på vilken nördig åttiotalist som helst med andra ord.

Så här blev bilden, den fick heta “Retrophilia” och blev en sammanfattning och försköning av de färggrannaste bitarna från barndomen. Barndomen kanske inte alltid var så idyllisk, fast när nostalgibrillorna åker på så inbillar vi oss det.
Jag tycker det där är väldigt intressant, hur vår (och med “vår” menar jag min, åttiotalisternas) generation älskar att blicka tillbaka, och hur vi tillåts göra det. En femtiotalist som älskar att samla på BRIO-leksaker eller klippdockor möts gissningsvis inte av lika många high-fives av sina jämnåriga som den åttiotalist som vinner en auktion på en View Master på Tradera. Det har inte bara blivit coolt att vara nörd, det har även blivit coolt att omfamna sin barnslighet.
Resten av redaktionen kommer bestämt hävda att jag har den högsta mentala åldern på Riket, och ja, de har rätt, men samtidigt har jag alltid varit bra på att vara vän med min inre sjuåriga Anna. Att slänga på några avsnitt Sailor Moon är inga konstigheter, det är inte förbjudet att äta glass till middag och Lego-lådan är aldrig långt bort om jag skulle vilja bygga en ninjaborg en ledig söndag.
Trots det så var det som om något uppdämt plötsligt flödade fram när jag gjorde det första kollaget, och mer och mer saker som jag behövde få rita av och göra stilleben av dök upp i huvudet. “Jaha, men den där My Little Ponnyn med fenor då, hon ska väl också få vara med? Och hawaii-lampor, vi ÄLSKAR ju hawaii-lampor!”
Kollaget var färdigt och precis så som jag ville ha det, men i skallen flöt det runt Rubiks-kuber, rullskridskor och Gameboys och tjoade “Men vi då?!”

Det var som om jag behövde göra upp med något, bli färdig med ett projekt som jag trodde bara var ett verk. Två motiv tog snabbt form, ett med klassiska tjejsaker, från barndom och upp till puberteten, och ett om hur det var att växa upp som nörd. Det här var inga teman som jag visste att jag hade en ouppklarad beef med, men tydligen fanns där något som behövde petas i, som gjorde lite ont.

Först gjorde jag “Like a girl” (som blivit en etablerad slogan i jämställdhetskretsar) och bilden handlar om att lyfta “tjejgrejerna” och hylla dem. Flickors leksaker bär ofta på en negativ laddning, att de ska vara fördummande och göra flickor passiva, men jag tänker att det inte är färgen rosa (eller leksaksspisen, ponnyhästen eller nagellacket) i sig som bär på dåliga egenskaper, det är när föräldrar och samhället begränsar valmöjligheten till bara rosa. “Här, här är dina flicksaker, det är vad du ska leka med, och ge djävulen i allt det andra, det är inte för dig.”
Jag plockade även in saker som skulle nyansera och problematisera bilden av att vara en ung tjej. Stilleben är ofta fyllda med klassisk symbollära, gissningsvis en arbetsskada som alla som läst konstämnen efter högstadiet dras med. Delvis så har vi den kommande puberteten (och en flickas sexualitet skildras ofta som något väldigt hotfullt) med skivspelaren, snäckan, det välta nagellacket och telefonen, men också saker som ska symbolisera orosmoln, att det jävlarimig inte är lätt att ta sig an denna värld som kvinna. Därav Lolita-glasögonen, den svarta kattungen, leksakspistolen och saxen, saker som skapar ett litet skav bland alla oskyldiga leksaker.

Nästa bild, “Too school for cool” kretsar kring en nördig uppväxt, och för många är den nog en lucköppning i nostalgiprylar (“Näe kolla, rollspelstärningar!”) men jag upptäckte snart att den också fick ett vemodigt stråk. För även om det var härligt att förkovra sig i spel, böcker och film när man var liten så var det för mig även väldigt ensamma aktiviteter. En vald ensamhet, absolut, och att jag inte fick syskon förrän jag var nio år bidrog också, men när jag tänker på det så fick jag riktiga vänner väldigt sent i livet.
När jag tittar på bilden så är det i princip en utsikt över ett skrivbord, och vid skrivbordet är man själv, där finns stereon, datorn och där skriver och ritar man. Det finns inga saker på bilden som har med utomhusaktiviteter att göra, inga frisbees eller inlines. Bilden blir ett litet inre universum av de där sakerna man gjorde själv, och många av föremålen handlar om avskärmning. Hörlurar som stänger ute ljud, View Mastern och 3D-glasögonen som skymmer ögonen, sköldpaddan som drar sig in i sitt skal och succulenter, en tålig inomhusväxt som till och med kunde överleva i ett tonårsrum.
Stillebenet är könsneutralt, och killen, tjejen eller henen det tillhör är inte cool. Vi kanske hurrar över en sån här samling nördtrivia idag, men när vi var tretton år gamla var tonen inte alltid lika odelat positiv.

Att lyfta fram saker från barndomen och tonåren har alltid varit stark i vår generation, och på senare tid har den trappats upp ytterligare. Man ska dekorera såväl lägenhet, jeansjacka och sin egen avkomma med föremål som var viktiga för oss för femton år sen. Det räcker inte att ta ledigt från verkligheten med spel, tv-serier och böcker längre, vi ska även lajva att vi lever i ett evigt 1991.

Går vi i barndom? Som dementa gör när de kryper bakåt i åldern, eller som Sickan gör när han fått något i huvudet, sliter av Vanheden en loafer och börjar kalla den för Nisse.
Jag vet att jag gör det. Det jag längtar efter mest av allt är ledig tid, inte för att få genomföra egna projekt eller ge mig iväg på  resor, utan för att få lajva min egen barndom. Då jag gick runt hela dagarna (återigen, ensambarn) från lek-station till lek-station i huset. Man satte sig i sin sacco-säck och såg en He-man-film, gick vidare till ett dockhus och lekte en stund där, vidare till kassettspelaren för en omgång av “titta-lyssna-läs”-band och sen tillbaka igen till tv:n för att trycka igång NES:et och se hur långt man kunde komma i Super Mario.
Jag beskrev just min perfekta semester, att bara få gotta ner sig populärkultur och få växla mellan spel, film, serietidningar och kanske en Lego-borg.
För att verkligheten där ute är otäck?
Ja, fan i mig, så låt mig få ha det här.

Det slutade inte efter tre stilleben, det blev fyra till med ännu mera klipp-och-klistrande, men nu när de är klara så känner jag mig rensad från det här och jag behöver – i nuläget – inte göra fler. Pausen har gjort jobbet.

I en värld ställd på ända så är det okej att få pausa från den genom att lyssna och sortera sina gamla blandband, vi blir lugna och trygga av våra gamla prylar, hur fånigt det än verkar.
Så vi fortsätter bygga små tempel till vår uppväxt, eller snarare till vår reviderade tutti-frutti-version av dem. Paradoxalt nog så finns det en ömhet att hitta i denna färggranna, ytliga och plastiga fantasivärld.
Fast den inre sjuåringen i mig är ganska brydd över hur hårt vi klamrar oss fast vi den.

(Här tar denna väldigt spel-lösa text slut, och mina alster finns i vanlig ordning i min Society6-shop)

Kommentarer

  1. Anonym skriver:

    Mycket bra skrivet! Känner verkligen igen mig i texten. Och väldigt fina bilder 🙂

Skriv en kommentar