Det största problemet med Outlast var att det spenderade mer tid åt att skapa hinder som annars inte finns istället för att försöka bygga någonting läskigt kring dem riktiga begränsningarna människor faktiskt har. Du har en kamera som du behöver för att kunna se i mörkret, men den mördar batterier snabbare än Jason mördar tonåringar. Och trots att det finns tonvis med potentiella vapen att plocka upp kan du inte försvara dig på något annat sätt än att gömma dig eller springa för livet.

Varför? Frågar du.

Därför, svarar spelet.

För annars blir det inte läskigt.

Men… det är inte läskigt. Det är begränsande. Och frustrerande.

Anledningen till att vi accepterar maktlösheten i skräckspel är för att vi erkänner att det vi kämpar mot är mycket starkare än oss själva. Om fienden du möter är ett utomjordiskt supermonster eller en övernaturlig vålnad är det enkelt att köpa att simpla skjutvapen eller nävar inte kommer att stoppa den. Men när fienden är en normalstor vuxen man känns det inte lika troligt att du skulle vara fullständigt försvarslös. Men den här säkerhetsvakten sa att du är det. Och då är det väl så…

I Outlast 2 är du precis lika försvarslös som tidigare. Och den obligatoriska kameran drar precis lika mycket batteriliv. Miljön har dock ändrats från ett mentalsjukhus där utvecklarna stigmatiserar mental ohälsa till landsbygden i Arizona där de istället ger oss superklyschiga religiösa fanatiker.

Något annat som är annorlunda är att den nya karaktären du spelar som inte är ute på sitt journalistiska uppdrag ensam. Blake, som han heter, får nämligen sällskap av sin fru Lynn – och hon används precis som förväntat. Inom någon enstaka minut har hon hunnit bli kidnappad och cirka en halvtimme senare hintas det om att hon blir våldtagen. På ett eller annat sätt är hon plötsligt gravid, i alla fall.

Och vad tycker spelet att du ska göra medan detta pågår? Läsa kvarglömda papper som förklarar storyn, så klart!

Att du tog tid på dig att bläddra igenom läkarrapporter  i det första spelet var trist, men åtminstone kändes det inte märkligt. Du hade trots allt ingen annan anledning att vara där än att gräva fram information. I Outlast 2 däremot görs det väldigt tydligt väldigt fort att det är din frus räddning som är huvuduppdraget. Ändå tyckte Red Barrels att det var en rimlig idé att placera en papperslapp (som de naturligtvis vill att du ska läsa) utanför rummet där din fru skriker efter hjälp. Och kanske blir våldtagen.

Och tro inte att det är den enda gången våldtäkt dyker upp i spelet…

Sådan är skräcken i Outlast 2. När spelet inte är högljutt och trycker upp saker i ditt ansikte försöker det äckla dig med situationer som känns mer osmakliga än kusliga.

Scener som dessa är med i Outlast 2 för att spelet inte har någonting annat att visa. Eller säga. Outlast 2 är våldtäkt, tortyr, förnedring och bajs. I en hink.

Team Silent vrider sig i sin grav.

Om spelet förtjänar positiv kritik för någonting alls så är det att det är skitsnyggt rent tekniskt. Ljuddesignen är även den suverän, emellanåt. Men bakom den påkostade fasaden är Outlast 2 varenda skräckspel som har släppts på Steam någonsin. Fast inte ens Outlast 2 pallar att du ska gömma dig i en städskrubb längre. Du kan fortfarande gömma dig, men spelet vill hellre att du ska springa. Vilket känns värre än någonsin då Blake plötsligt blir långsammare vid de sämsta tänkbara tillfällena. Ännu ett försök att göra spelet läskigare antar jag…

Nästa gång jag spelar Outlast 2 tänker jag pausa mitt i och byta till Resident Evil 7 och låtsas som att spelet plötsligt blev enormt mycket bättre. Ja, Resident Evil 7 har även det problem med stereotyper. Men åtminstone är det ett underhållande spel. Samma sak kan inte sägas om Outlast 2.