För mig finns det få saker som kan tänkas mer olidligt än hotet om en evig vinter. Zombier, kannibaler och robotmördare är fullkomligt rimliga fiender, så länge jag slipper frysa. Vilket är ett återkommande problem i landet vi bor i, med ett halvår av mörker och snöslask. Med det i åtanke kanske det inte är så konstigt att tanken på att helvetet i fornnordisk mytologi, Hel, beskrevs som just en snötäckt plats med ett evigt mörker. Några gånger om året, inte sällan i slutet av februari/mars, kommer tomma löften om flytt till varmare breddgrader, för herregud, en plats med kyla och mörker är inte plats människor ska bo på. Sedan kommer maj månad och allt är förlåtet. Åtminstone för ett tag. Men om sommaren aldrig skulle komma tillbaka, någonsin igen? Bara tanken ger mig skräckskälvningar i hela kroppen.

Men det är just det som är premissen i Impact Winter. En asteroid har slagit ner på jorden. Resultatet är ett molntäcke av smuts och damm, vilket gör att solen strålar inte längre räcker för att värma upp vår planet. De flesta har dött, inklusive protagonisten Jacob Solomons (ingen domedag utan en biblisk namnreferens) fru och barn. Han har därefter sökt skydd i en kyrka, som fungerar som hembasen i spelet. Det är här du återhämtar dig tillsammans med en brokig skara överlevare som du är ledare över. Samt, kanske det allra viktigaste för att överleva vintern, hålla elden vid liv.

Kyrkan är din hembas.

Utöver att överleva, har spelet även en intressant twist: du vet exakt hur många dagar du behöver överleva. 30 närmare bestämt. En räddningspatrull är på väg, så nu blir det ditt uppdrag att se till att inte du eller någon i din grupp dör innan de anländer. Tur nog finns det en mängd saker runt omkring att använda och trots att snötäcket ligger tjockt över planeten, så är det relativt enkelt att hitta allt som behövs. Åtminstone till en början. Men desto längre tiden förfaller desto snävare blir det med resurser, vilket tyvärr bidras av att Jacob Solomon äter som en häst. Jag menar, att behöva fyra kycklingsoppor efter två timmars promenad känns inte särskilt realistiskt. Nåja.

Det finns tyvärr två stora brister med Impact Winter. Den första är att det tydligen är ytterst frustrerande att spela med tangentbord, trots att det är ett PC-spel. Själv använder jag en Xbox-dosa och tycker att mekaniken flyter på relativt bra. Men att inte bygga ett PC-spel med datormus och tangentbord i åtanke, det känns minst sagt lite… märkligt. Den andra märkbara bristen med spelet är att uppdragen du får av  nomaderna, det vill säga främlingar som du stöter på, är alldeles för linjära och blir efter tre-fyra rundor olidligt tråkiga. Jag bryr mig till slut inte om du vill att jag ska öppna den där lådan, eller att jag ska samla på 50 kapsyler. Gör det själv vettja.

Hello darkness my old friend.

Vilket jag i och för sig tänker om min grupp också. Visst, gammelgubben Blane kan lära mig att överleva. Tech-nörden Christophe kan uppgradera roboten Ako-Light, vilket är roboten som även snappat upp signalen som potentiellt kan rädda våra liv. Mormorsgestalten Wendy lagar mat som ökar moralen och händiga Maggie bygger mig en dörr så att vi minimerar risken för inbrott. Så visst besitter de värdefulla kunskaper och ja, det är väldigt roligt att balansera deras talanger och behov. Jag önskade bara att de skulle kunna dricka vatten utan att jag behöver säga till dem att göra det.

Men dessa brister till trots, så är spelet intressant nog att spela klart och den väcker en hel del intressanta tankar. Överlevnadshistorier väcker ofta tanken om jag själv skulle klara av att överleva i konstant kyla? Finns det något kvar av stenåldershjärnan eller är jag helt passiviserad av modernitetens bekvämligheter? Vilket är tankar som ligger oss väldigt nära till hands. Hotet om klimatförändringar är ju trots allt en av vår generations största utmaningar. Redan i dag så har vi klimatflyktingar, smältande polarisar och misslyckade politiska möten om global uppvärmning. I verkligheten är dock inte hotet en evig vinter, utan snarare att vintern aldrig kommer tillbaka. Och trots att jag är en person som avskyr att frysa, så är den tanken minst lika skrämmande.