Jag har ju bröst!

Uppenbarelsen att jag faktiskt hade ett par tuttar när jag kikade ner slog hårdare än jag trodde. Sen buggade kameran resten av spelet så att min byst täckte halva synfältet. Jag var Dolly Parton. Fast i min cell med en otroligt skrämmande tjej. Det som var hemskt med henne var att ögonen höll på att ramla ur huvudet och att näsborrarna konstant vibrerade. Jobbig tjej, helt galen.

Jag försökte ta upp en macka men mina händer ville inte. Jag roterade vänsterhanden runt sig själv och lyckades hitta en vinkel där jag kunde få upp smörgåsen. Tog en tugga och la ner den igen. BANG! Mackan var tydligen gjord av cement.

You go girl!

En doktor frågar mig saker och jag svarar genom att prata rakt ut, tydligen är det viktigt med inlevelse men jag har uppenbarligen för mycket känsla i rösten. Robotprat fattar dock doktorn. Sen körs jag tillbaka till min cell med betongmackan och galenögat.

Jag försöker ta mig fram till handfatet men lyckas inte gå rakt, tydligen är jag full. Kommer närmare men fastnar i bordet, som dock står en meter bort? Märkligt.

Världen rasar samman, väggarna blöder. Dörren öppnas, musiken stiger och är sådär hemsk, jag vet att det blir farligt nu för det har jag hört på skräckfilm förut. Ett monster dyker upp och skriker i mitt ansikte, en så kallad hoppskrämning. Mina bröst sitter dock fast ordentligt, sport-bh.

Mer prat med robotröst, ibland kommer fjärilar ut, det betyder att det var en viktig fråga. Cellen öppnas igen och jag tar ett till varv i den hemska musiken. En dörr måste öppnas men jag står tydligen fel för jag kommer inte fram till handtaget. Tur jag spelat tv-spel förr för jag vet ju hur dörrar öppnas. Backa tio meter, rotera vänster, gå en meter, rotera tillbaka och gå framåt samtidigt som du smeker baksidan på ditt Playstation och hoppas du inte fastnar i en annan vägg.

Jag möter några nya vänner, de jobbar tydligen på det här sjukhuset. De ser också helt galna ut, ögonen vill döda mig. Sen går vi. Länge. Mina vänner tycker om att stå i vägen. Sen pratar vi, sen går vi. Länge.

Medan vi går försöker jag titta innanför min blus. Det finns inga tuttar där, men mina ärmar är omvända strutar. Märkligt.

Sen går och pratar vi lite till. Jag är inte rädd, för det är inget att vara rädd för.

Jag vet ju redan vad som hände här, för det fick jag berättat för mig i Until Dawn.

Det är tråkigt att gå och prata. Jättetråkigt.

Sen är spelet slut.

#nollavfem