LRM10 CRIT
EVASION -1
STRUCTURE EXPOSED
LA DESTROYED
LT DESTROYED
CT DESTROYED
PILOT INCAPACITATED

Ovanstående rader har under 25 timmar gått från helt oförståeliga till att framkalla glädjerus. Battletech är ett av få system- och statistiktunga spel som på riktigt greppat mig i vuxen ålder. Som att bli barn på nytt.

Harebrained Schemes är mest kända för att med bravur ha återupplivat Shadowrun och har nu, tillsammans med svenska Paradox*, gett sig på intergalaktiska mechstrider i Battletechs klassiska universum. För att handla om gigantiska mechs som skjuter på varandra med laserkanoner har franchisen sedan starten på 80-talet fått ett förvånansvärt djupt berättande. Att sätta en rollspelsutvecklare på att göra Battletech känns därför helt rätt, och det är ett av få omgångsbaserade strategispel där jag verkligen vill grotta ner mig i vad som sker utanför slagfältet.

Att Harebrained Schemes jobbat mycket med rollspel märks tydligt.

Battletech är ett spel med många lager där den övergripande berättelsen är det första. Som före detta mechkrigare i Lady Aranos följe måste du tillsammans med dina nya kompanjoner hjälpa henne att återta makten över The Aurigan Coalition efter att hon blivit förrådd av sin egen familj.

Nästa lager är administrationen. Du anställer nya mechpiloter, bygger om dina stridsmaskiner, hanterar din ekonomi och kuskar runt i galaxen i jakt på uppdrag för att tjäna pengar, ära och berömmelse.

Så. Mycket. Att. Tänka. På.

Nu når vi Battletechs kärna och där de inledande raderna i denna text spelar in – striderna. Den som spelat turordningsbaserade strategispel i allmänhet, och Xcom i synnerhet, känner igen upplägget, men kan mycket väl bli överväldigad av djupet.

Precis som när jag 10 år gammal spelade Mechwarrior 2 för första gången – ja, det är också Battletech-världen – blir jag först avskräckt. Det är energivapen som överhettar, mechs som blir ostadiga av för många träffar av ballistiska vapen och optimala vapenräckvidder. Det här är för mycket, tänker jag, men sedan vänjer jag mig och hittar istället samma spelglädje som jag till slut gjorde då för över 20 år sedan. Det är som att hitta hem.

Cinematiska kameravinklar gör vissa strider väldigt snygga – ibland.

Battletech är till viss del gräsrotsfinansierat genom Kickstarter och har bitvis en ”gör det själv”-känsla. Det är inte världens snyggaste spel – men låter desto bättre och har fantastisk musik. Laddningstiderna är smärtsamt långa – även om de har blivit bättre – och spelet är över lag onödigt långsamt. Det är lite charmigt, men bara när man vet att Harebrained Schemes lovat att åtgärda problemen i en kommande patch.

Har du gott om tid, ännu mer tålamod och en stor vilja att grotta ner dig i något riktigt rejält är Battletech väl värt att kolla in. Tycker du dessutom om stora klampande mechs och uppskattar politiska rymdintriger med välskrivna karaktärer och bra representation – ja då blir det svårt att sluta spela.

Lady Kamea Arano <3!

*Disclaimer: Svampriketredaktionen känner personer på Paradox Interactive som jobbat med Battletechs pr-kampanj.