En gång för länge sedan spelade jag mitt första Adventure Time-spel, och det lämnade ett besviket intryck. I recensionen av Adventure Time: Explore The Dungeon Because I DON’T KNOW skriver jag att det saknas färger, och att jag vill ha ett äventyr över berg och vida landskap, att se landets alla färggranna hörn och kanter medan jag möter lika färgstarka karaktärer. Sedan dess har det släppts ett antal övriga besvikelser, så det var med stor överraskning som jag ganska snart upptäckte att Pirate of the Enchiridion faktiskt lyckas ta till vara på Adventure Times stora styrkor och väver in dem i en trevlig spelupplevelse!

För Adventure Time har så mycket potential. Få animerade serier utanför anime har ett sådant världsbyggande och sådan karaktärsutveckling. Därför känns JRPG som en mer eller mindre självklar genre, där Finn och Jake båtar runt i ett översvämmat Ooo tillsammans med sina vänner. Även om spelet aldrig kommer i närheten av deras storhet, så är det tillräckligt tydligt att listan över influenser förmodligen inkluderar både Windwaker såväl som Ni No Kuni för att jag ska känna ”fan, ni tänker helt rätt här alltså”. Även stridssystemet håller mig intresserad, och är passande lättsamt samtidigt som det bjuder på tillräckligt mycket variation för att inte bli enformigt. En av de mest intressanta idéerna är att varje karaktär har ett tydligt anlag för en viss klass, utan att vara strängt bunden till den. Alla laddar upp sin ultmätare genom att uppnå vissa villkor, vilket kan vara att använda ett föremål eller att vara den som levererar det sista slaget på en fiende. Det här formar hur du spelar dem, men tvingar dig inte till något. Det är i grund och botten ett vanligt ”All around – Tank – Healer – DPS”-system, med tillräckligt mycket twist och tillräckligt mycket Adventure Time-prägel via exempelvis terminologin för att kännas eget.

Men det är även uppenbart att ambitionerna har fått leva under kraftiga begränsningar, vilket såklart är att förväntas. Det blir en hel del fram-och-tillbaka-questande med båten, där du besöker samma plats två, tre, fyra gånger under en timme eller två. För att inte nämna att spelets tekniska prestanda haltar rejält från stund till stund, med framedrops och långa laddningstider. Det här bör nämnas kan vara unikt för Switch-versionen av spelet, som jag dessutom spelade odockad. Trots att det här till slut känns som två problem som drar ner Pirate of the Enchiridion en bra bit, är jag i slutändan mest bara glad över att det här spelet finns. Jag är inget djupgående fan av Adventure Time, och tror inte att du behöver mer än flyktig uppskattning av serien för att kunna sätta dig in i spelets värld. Speciellt när spelets ganska lättviktiga prislapp inte ber dig satsa 649kr på att du kommer uppskatta det.