Recension

Flipping Death (PS4)

Svenska spelstudion Zoink Games måste verkligen gilla Double Fine-spelet Psychonauts. 2013 släppte de Stick it to The Man, ett plattformsspel där skyddshjälmstestaren Ray vaknar upp med förmågan att höra folks tankar och plocka upp objekt med en telepatiskt kontrollerad arm. 2015 släppte de Zombie Vikings, där huvudrollsinnehavaren från Psychonauts var spelbar. Och i år kom Flipping Death, där du tar över folks kroppar för att hjälpa både levande och döda med allt från alldagliga till väldigt specifika problem.

Det betyder dock inte att Zoink inte har en identitet de kan kalla sin egen. Att hämta inspiration från ett av de mest underskattade plattformsspelen någonsin är allt annat än en dålig sak, och det Zoink har gjort med Flipping Death bevisar att vad de gör verkligen funkar. Jag skulle till och med våga säga att Zoink Games är på god väg att göra vad Telltale gjorde för peka-klicka-spelen, fast för peka-klicka-plattformar-hybriden Psychonauts försökte vara. För hur mycket jag än älskar Psychonauts så var det ett spel som kämpade med en väldigt kluven identitet. Första halvan av spelet ville vara ett traditionellt plattformsspel, andra halvan ville vara The Secret of Monkey Island eller Day of the Tentacle. Flipping Death däremot lider inte av någon identitetskris – det blandar stundvis supersmidigt plattformshoppande och kluriga peka-klicka-pussel nästan ansträngningslöst. Och allt serveras naturligtvis med en hög mängd lättsam humor.

Utöver att du spelar som den nyligen bortgångna Penny som bara råkar bli självaste Dödens vikarie kommer du stöta på en polis som blir en mästerhackare när han sover, en gammal tant som brukade vara superspion, en liten flicka som vill tugga på allt,  en sjöjungfru som älskar motorsågar och en psykolog som menar att han kan lösa allas problem med sin handdocka.

Medan karaktärerna i Psychonauts ofta hade en väldigt tragisk bakgrund, och humorn runt dem ofta var av den mörkare sorten, är Flipping Death ett väldigt optimistiskt spel för att handla om något så deprimerande som döden. När Penny går sitt tragiska öde till mötes hinner hon knappt reflektera över vad som hänt innan hon håller i Dödens lie. Finns inte mycket att göra åt saken än att leva med det. Eller… vara död… med det. Och den inställning verkar de flesta karaktärerna ha. Alla har sina problem, och givetvis vill de lösa dem, men de flesta som har gått bort pratar om sin dödsupplevelse på samma sätt som någon skulle prata om ett gammalt förhållande som tagit slut. “Ja, det var ju tragiskt, men det var ju länge sen!”

Berättelsen handlar inte riktigt lika mycket om att diskutera dödspositivitet som A Mortician’s Tale, men det är väldigt uppfriskande och till och med lite mysigt hur Flipping Death pratar om döden. Vår värld och de dödas värld är endast spegelbilder av varandra, och de som har lämnat oss är aldrig så långt borta som vi tror.

Kommentarer

  1. Vilken bra recension!
    Har hört lite om det här spelet och det verkar ju riktigt intressant.
    Ska nog ge det en chans och samtidigt stötta et svenskt spel =)

Skriv en kommentar