Jag var en av de som satt där under E3 2016 och såg trailern för Days Gone. Jag såg vem jag skulle komma till att lära känna som Deacon berätta om sitt öde, om hur världen ser ut idag, om vad han förlorat, vem han är och vad han saknar mest, sin kärlek. Att apokalypsen är ett faktum är tydligt, men Deacon nämner ingenting om HUR världen gick under, eller vad det är en ska frukta med den nya världen. Men någonting väcktes i mig, en nyfikenhet, en vilja att få veta vad det är som hänt, varför har världen gått under den här gången? Det fanns mycket som sade emot att jag skulle vara nyfiken på detta spel, men… Peppen var ett faktum.

Jag är ganska försiktig med trailers till spel och annat och vill ogärna spoila mig själv för hur spelet kommer att vara när det väl kommer ut, men i detta fall kände jag mig tvungen att se den ena trailern efter den andra, mest för att kunna hålla uppe min pepp. Första gången vi blev lovade release på detta spel var första kvartalet 2018, och när det sedan bara blev framskjutet mer och mer tappade jag, och många med mig hoppet om spelet. Men trailers höll mitt hopp uppe, om än lite svalare än innan, då min näthinna fylldes av den generiska vita mannen som blivit härdad av det som hänt honom och inte längre känner någonting… Vi känner igen det, eller hur? Men jag intalade mig att det nog skulle komma en förklaring till hans grymma och råa exteriör.  

Jag har nu spelat det här spelet i ungefär två veckor, jag och Deacon har kallblodigt mördat, människor som zombies, vi har bränt upp nesten, vi har jagat varg, letat bensin men framförallt har vi moloket grubblat över livet. Det är få spel som jag kan spela så mycket som jag har med Days gone och fortfarande känna att jag inte tycker om huvudkaraktären, eller att jag till och med tycker illa om huvudkaraktären.

”Men det är inte på grund av hans grubblande, svåra macho stil som jag tycker om honom, utan med det till trots”
Jag ser vad spelskaparna har försökt göra, en man, en hjälte, som förlorat allt han älskade och på så sätt nu är avklippt från sina känslor. En sorts hårding med ett hjärta av guld-scenario. Men vad jag ser är en fullblodspsykopat som mördar allt i sin väg utan att ens blinka. Jag vet att en skulle kunna säga detsamma om många män i tv-spelens värld, och ja det har du helt rätt i, Booker Dewitt eller Arthur Morgan är inte mycket bättre när det kommer till mördandet, men där kommer det ur ett sammanhang, jag lär känna de männen på ett sätt jag inte ens kommer nära Deacon här. Han säger aldrig att han gillar mördandet av alla människor, men han säger inte heller motsatsen, eller visar minsta antydan till det utan tar mer än gärna på sig nästa jobb att mörda människor i ett camp, som försöker överleva i apokalypsen, precis som han.

Jag må tycka väldigt mycket om The Last of Us tysta, arga och eftertänksamma huvudkaraktär, Joel. Men det är inte på grund av hans grubblande, svåra macho stil som jag tycker om honom, utan med det till trots. Det känns som att de här spelutvecklarna har kollat på karaktärer som just Joel, Booker Dewitt eller Arthur Morgan och valt alla de värdelösa egenskaperna dessa män besitter och kört ihop dem och skapat Deacon, en man som är enormt svår att tycka om, även om du försöker. En man som inte blinkar när han skär halsen av en random människa på gatan för att hen helt sonika är i hans väg eller när han tar betalt för att mörda ett helt camp fullt av människor.

Det är inte bara Deacon som är svår att tycka om, utan även hela Days gone, är för mig, svårt att ta till mig. De stunder spelet är tungt storydrivet kan jag känna mig själv dras med och vilja veta mer, det känns hela tiden som att jag snart kommer över ett backkrön och är på snudden till att  få veta mer eller någonting stort och viktigt, men det kommer aldrig!

”min näthinna fylldes av den generiska vita mannen som blivit härdad av det som hänt honom och inte längre känner någonting”
Jag kan inte säga att Days gone är ett dåligt spel, men ett frustrerande spel är det minst sagt! Det finns för mycket aspekter av spelet som jag verkligen inte tycker om, så som enormt bristande ansiktsanimationer, buggar, oändliga laddningstider, Deacon som person eller helt sonika hans sätt att skrika för sig själv i de mest opassande av situationer, och jag vill instinktivt bara stänga av det. Men sedan kommer de där stunderna, de där stunderna då spelet är riktigt jävla snyggt eller när storyn kommer emellan och lockar en och gör att jag spelar vidare i alla fall. Men de stunderna är för få. De är för få för att jag ska kunna säga att det är ett spel som är värt sina pengar. De är för få för att jag ska kunna säga att det är ett bra spel.

Days gone är en besvikelse. Vi blev lovade actionfyllda scener med enorma horder av zombies som jagar en genom den öppna världen där en måste vara listig i hur en ska kunna döda dem. Men vad vi fick är ett spel som håller dig så hårt i handen att det tar bort din förmåga att kunna använda vapen i situationer du bör smyga, ett spel som går ut på att smyga dig igenom camps och döda mer människor än faktiska zombies.

Visst, ibland kommer det så många som tio zombies springandes mot dig, men spelet uppmuntrar dig inte att döda dem, eller slåss tillbaka, utan till att fly, gömma sig och komma undan dem. Jag vet inte vad du säger, men att mörda vanliga människor och gömma mig för zombies var inte riktigt det jag trodde att jag skulle behöva göra när jag såg den där trailern hösten 2016 när hundratals zombies springer efter Deacon i hans försök att överleva.

 

Duvri, out