Jag vet inte riktigt hur en börjar det här, eller var jag ska börja för den delen så jag bara kör. Hej! jag heter Matilda och jag lider av mental ohälsa, och däribland panikångest.

Det börjar alltid på samma sätt. Mina fingertoppar blir kalla som is innan de till slut domnar bort och jag kan inte längre känna dem alls. När detta händer, då vet jag att jag endast har minuter på mig att försöka motverka det som jag vet är på väg att ske. Jag har minuter på mig att motverka den starkaste av känslor att jag, när som helst nu kommer att dö. Den lilla logiska delen av min hjärna som fortfarande fungerar under dessa stunder vet mycket väl om att, nej Matilda, du kommer inte dö. Men där och då spelar det absolut ingen roll. Mitt hjärta som slår så hårt att det gör ont i bröstet och min andning som är så snabb att mina lungor inte längre fylls med luft övertalar mig fort att jo Matilda, du kommer att dö.

Alla har vi våra egna sätt att försöka motarbeta vår ångest, att försöka mota ångesten när känslan av bortdomnade fingrar börjar närma sig. Mitt tillvägagångssätt har ändrats många gånger genom åren, jag har testat det mesta, jag gått igenom alla tips både från internet och välmenande människor i min omgivning. Jag har andats i fyrkant, jag har mediterat, jag har ätit ”rätt mat” och jag har försökt promenera bort ångesten. Trots allt detta verkade ingenting fungera för mig och ju äldre jag blev, desto hårdare hade ångesten mig i sitt järngrepp.

Jag hade min första panikångestattack, som jag minns, som sexåring. Jag var i förskoleklass och jag satt på en gunga ihop med en vän då en man kom mot oss. Mannen var äldre, i 60-årsåldern och kraftigt alkoholpåverkad. Han kom mot mig och min vän och började prata med oss på ett, för en sexåring, enormt skräckinjagande sätt och där och då kände jag mina händer kallna och till slut försvinna helt. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen att jag började gråta av smärtan och jag, lilla sex år gamla jag var helt övertygad om att det var såhär jag skulle dö.

Som barn förstod jag inte vad en ångestattack var och jag frågade aldrig någon annan heller. Jag höll det för mig själv, för jag förstod snabbt att det inte var ”normalt” att känna och må så som jag gjorde. Ingen annan av mina vänner på lågstadiet fick stanna inne på rasten för att tanken på att inte passa in med de andra fick dem att känna som att de inte kunde andas och att de var tvungna att lägga sig på golvet under en bänk för att gråta, för att deras känsla av att de snart, när som helst nu, skulle dö var så stark att de inte visste var de skulle göra av den.

Ju äldre jag blev desto starkare blev mina panikattacker, och trots att jag försökte med ALLT JAG HADE så fanns det ingenting som hjälpte. Eftersom ingenting hjälpte slutade det till slut med att jag isolerade mig själv. Jag klarade med nåd och näppe av högstadiet, trots att jag knappt var där, det var en kort skogspromenad till skolan, men det var inte många dagar i veckan jag klarade av den promenaden… Jag hoppade av gymnasiet, då den 20 minuter långa bussfärden till fastlandet och skolan kunde generera två eller fler panikångestattacker och med det, var all energi jag hade i ”ryggsäcken” för den dagen, mer än slut innan dagen ens hade börjat.

I hela mitt liv har jag på något sätt, mer eller mindre ägnat mig åt att spela tv-spel i någon form. De mörka obehagliga tunnelbanorna i Cry of Fear, den djupa dinosauriefyllda djungeln i Ark, eller den vackra planeten Pandora i Borderlands är några få av de ställen som har agerat tillflyktsort för mig, men det var inte förrän jag nådde tonåren, och min ångest var som allra värst som jag förstod hur livsavgörande tv-spelen faktiskt var för mig. Jag hade som sagt försökt med ALLT för att kunna hantera mina attacker, men ingenting fungerade. Inte förrän jag förstod att svaret fanns där hela tiden. När jag kände mina fingrar bli kalla som is, och sakta domna bort fanns det en sak som fick dem att återfå sin värme och känsla, nämligen tv-spelen.

Att kunna försvinna in i en värld som kändes skapad av och för mig gjorde att jag sakta men säkert kunde andas igen. Det gick år då jag i princip inte lämnade min mammas hem, utan endast ägnade mig åt att spela, spela och spela ännu mer. Jag hade hittat det som fick mig att må bra, och jag ville inte för allt i världen lämna det och utsätta mig för den riktiga världen där ute, och det som skulle få mig att må sådär dåligt igen.

Det må kanske låta ohälsosamt för många, att jag inte gjorde mycket mer än att bara spela. Men det var vad jag behövde precis just där och då. Jag behövde få fly, jag behövde få resa mellan Whiterun och Winterhold på min häst och utöva magi så kraftfull att jag kunde besegra fienderna i min väg utan att blinka. Jag behövde få följa mina simmar i deras underliga liv, för det var det enda livet jag kände att jag hade 100 procent makt över. Karaktärerna jag spelade, och vars liv jag fick följa var den enda fasta punkten för mig just då. Det var det jag kände att jag kunde styra.

Ju mer jag spelade, desto fler karaktärer jag lärde känna och ju fler spel jag spelade ut desto mer kraft fick jag att orka ta tag i livet utanför de världar jag skapat där i min dator. Det må låta underligt, men karaktärerna jag kom att känna så väl fick mig att inse kraften hos mig själv. Jag kanske inte kunde pyroteknik, spola tillbaka tiden eller rädda världen från undergång men jag lärde mig att jag räknas och att jag, Matilda, kan bidra. BORDE bidra. Mina åsikter och mina erfarenheter är värda någonting. JAG är värd någonting.

Tv-spel räddade mitt liv. Och jag kan helt ärligt säga att jag vet inte vart jag hade varit idag om jag inte upptäckt att tv-spel kunde få mig att må så bra som det gör. Jag får fortfarande panikångestattacker, men inte alls så ofta som förr. Och när jag känner att mina fingrar kallnar och min andning blir tung och smärtsam så återvänder jag till Valentine och Arthur Morgan. Om så bara för bara en stund fängslas jag i hans värld och människorna i den och mina fingrar återfår sakta känseln igen. Och allt jag känner är, Du och jag Arthur Morgan, du och jag. 

Detta inlägg är en del av Svamprikets krönikevecka, där vi publicerar flera krönikor om dagen från måndag till fredag. Berätta gärna vad du tycker om temaveckan i kommentarsfältet nedan eller direkt på vår Discord-server.