Blue Prince är ett fantastiskt spel. Det bästa spelet från i år som jag spelat, med viss marginal. Det är klurigt och intressant och vackert, skapat med uppenbar omsorg och kärlek. Jag säger detta nu eftersom jag finner mig själv mer och mer behöva påminna mig själv om att så är fallet. För medan jag gräver mig djupare och djupare in i spelets endgame så känns det som att jag kommer längre och längre ifrån allt det som jag gillade.
Min första instinkt när jag startade Blue Prince var att jag inte skulle gilla det. Jag älskar pusselspel, men rougelike-mekanikerna kändes bara fel. Den nivån av slump i den här typen av pusselspel lät direkt bisarrt. Hur var det meningen att man skulle testa olika lösningar om man var tvungen att vänta på tills man hade tur varje gång man ville göra det?
Jag inser här att jag kanske borde ge en kort överblick över vad exakt Blue Prince är och hur det fungerar. Om du redan har koll på det kan du skippa den här sektionen.
Blue Prince är ett pusselspel om att navigera sig genom ett hus med 45 rum för att hitta det hemliga 46e rummet. Spelet är uppdelat i dagar och varje dag har du ett begränsat antal ”steg” att ta, där ett steg konsumeras varje gång du går från ett rum till nästa. När du startar varje dag så är huset tomt utöver entrén och ett ”förrum” i andra änden av huset, och varje gång du öppnar en dörr får du välja mellan tre olika rum att placera där. Rummen dras slumpmässigt och har olika funktioner och antal dörrar. Målet är att navigera dig genom huset, lista ut hur allting fungerar och nysta i de många, många mysterium du stöter på.
Okej, nu vidare med recensionen.
Min första instinkt var fel. Det visade sig att människorna (egentligen människan) bakom spelet visste vad de höll på med och att jag var en dum liten gås. Rougelike-mekanikerna är inte ett hinder för pusselskapande, utan ett verktyg man kan använda för skapa nya typer av pussel.
Men med det sagt är det så klart också ett hinder, av just precis den anledningen jag skrev. Bara för att du listar ut en lösning betyder det inte att du kan testa den, du måste också ha slumpen på din sida. Och ibland spelar du igenom runda efter runda utan att stjärnorna någonsin står i linje. Vilket kan vara frustrerande.
Blue Prince har mestadels löst det problemet genom att stoppa spelet absolut knökfullt med saker att göra. Du har så många trådar att dra i att även om du inte lyckas med en sak, så lyckas du ofta med något annat. En liten permanent uppgradering, en ny ledtråd att fundera på. Istället för att bara försöka och misslyckas med samma sak om och om igen, så försöker du med fem, tio, tjugo saker, och lyckas oftast med någon.
Problemet med det är att spelet inte har oändligt med pussel, oändligt med mystiska mysterium. Förr eller senare kommer din lista med tjugo saker bli en lista med tio saker, och sen fem. Och plötsligt sitter du där och kör runda efter runda där turen inte är på din sida och du inte gör några riktiga framsteg. Vilket är situationen jag har funnit mig själv i just nu.
Det här är inte ett problem du kommer ha om du slutar spela Blue Prince när eftertexterna rullar. När du når slutet så kommer du antagligen inte ha haft mer än en eller två helt värdelösa dagar, där du låser din framfart bara några få rum in och får ge upp. Spelet kommer vid den punkten fortfarande vara så till brädden fullt av pussel och mysterium att det känns som att det aldrig kommer ta slut. Men Blue Prince tar så klart inte slut vid eftertexterna. Nej, det är först efter det som spelet börjar på riktigt.
En av mina många sidor av vansinniga anteckningar
Jag har en fascination för den typen av pusselspel som har “lager” av pussel. Ett första lager som presenteras direkt följt av andra, djupare lager med “hemliga” pussel som man upptäcker efterhand. Man kan ofta komma till i alla fall ett av spelens slut redan på lager ett, och för många räcker det där. Man får en lagom klurig upplevelse och ett, förhoppningsvis, tillfredsställande slut.
Sen finns det alla vi pervon som vill fortsätta hela vägen ner.
Grejen med pusselspel är att de är designade för att lösas. En utvecklare vill inte bygga ett helt spel bara för att alla som spelar det ska köra fast direkt. Spelen är noggrant kalibrerade för att kännas precis kluriga nog, utan att vara så svåra att en majoritet av spelare inte kan lösa dem. Men det lämnar oss med en fråga: om alla kan klara spelet, hur ska jag kunna känna mig som en väldigt speciell pojke?
Det är vad lagren är till för. När man går djupare är det möjligt för utvecklaren att inkludera mer intrikata och komplicerade pussel som inte alla kommer att lösa. Eller i vissa fall ens någon. De kan hålla på bäst fan de vill där nere och så får spelare själva välja hur djupt de vill gå.
Det är ett kul upplägg. Jag gillar det. Mestadels. Men jag har med tiden också börjat känna en viss tveksamhet. Jag är generellt en sån spelare som gillar att försöka mig på även de klurigare delarna och tycker det är otroligt tillfredsställande att klura ut dem, men min uppskattning blir ofta begränsad av vad jag skulle kalla “dryg skit”.
Blue Prince måste så klart spelas med photostop uppe så att alla ledtrådar kan sparas.
Eftersom spelskaparna inte längre behöver göra pusslen så lättillgängliga att majoriteten av spelare kan klara dem, så ger det dem fritt fram att göra pussel som är skitdryga att lösa. Som kräver att man skannar alla miljöer efter mikroskopiska detaljer, eller översätter hela fiktiva språk eller hänger med på direkt orimliga logiska hopp. Eller står och väntar i en jävla timme.
Ett spel som gör det rätt i mina ögon är Tunic, som absolut har ett sista lager där man ska översätta ett helt otroligt drygt språk, men det är en väldigt liten bonus långt efter att man löst allt annat i spelet, så man kan skippa eller googla det utan att missa särskilt mycket alls. Ett spel som jag inte skulle säga riktigt satte det är Animal Well, där jag tröttnade ganska snabbt efter första lagret eftersom det som kom efter å ena sidan inte var särskilt intressant och å andra sidan krävde att man sprang igenom hela världen om och om igen vilket blev gammalt väldigt snabbt.
Så när jag bestämmer om jag ska spela vidare i ett av de här spelen så gör jag en kalkyl för mig själv. Jag jämför hur intressanta och spännande mysterierna som är kvar är med hur dryga pusslen börjar bli och slutar när det ena övervägs av det andra. Men Blue Prince har kastat grus i hela mitt maskineri. Min enkla formel fungerar inte här.
Blue Prince har alla dryga delar som jag nämnde ovan — extremt små och lättmissade ledtrådar, ett fiktivt språk med unik grammatik att översätta, pussel som är vaga och illa formulerade och ställen där man måste stå och vänta en halv jävla evighet — kombinerat med en konstant kamp mot slumpen, och där jag är nu så är jag ofta frustrerad på spelet. Men jag kan inte heller bara släppa det, för jag tycker fortfarande att det är så spännande, tillfredsställelsen är fortfarande så stor när jag löser något och spelet är fortfarande så bra på att belöna mina framsteg (minus gångerna man lägger en massa tid på att låsa upp något bara för att upptäcka att det är en ledtråd till ett pussel man löste för femton timmar sen).
Men det blir längre och längre mellan framstegen. Fler och fler rundor där jag lagt fyrtio minuter utan att uppnå särskilt mycket alls för att slumpen inte ville som jag. Det har kommit till punkten där jag har börjat googla lösningar på pussel som jag tror att jag har listat ut, men där lösningen är så omständlig att jag inte vill ödsla tid på att testa den utan att vara säker. Ibland har jag rätt, andra gånger spoilar jag den riktiga lösningen för mig själv.
Jag har accepterat att jag kommer behöva googla fram grejer mot slutet. Jag har som sagt redan googlat lite nu. Jag är inte riktigt vid punkten att jag helt vill ge upp att försöka själv än, det finns fortfarande saker jag vill lista ut på egen hand, men jag närmar mig. Jag har också accepterat att jag inte kommer klara allt även med google till hjälp, åtminstone tre av spelets “troféer” är vilda RNG-jakter som jag vill ha ingen del i. Det känns lite tråkigt att inte kunna löpa hela linan ut med ett spel man verkligen gillar, men det är väl grejen med de här lagren. Man går bara så djupt som man vill.
Men här är en fråga: hade min samlade upplevelse av Blue Prince varit bättre om jag slutade tidigare?
Blue Prince är som sagt ett fantastiskt spel. Utan tvekan värt all hype. Man märker att det är skapat av någon som levt med spelet i sitt huvud i åratal, som har tänkt på varenda detalj. Man har skapat en hel värld med en rik och intressant historia, bara för att ge oss en glimt av den. Timmarna jag tillbringade i spelet fram till eftertexterna var otroliga, och timmarna direkt efter eftertexterna var ännu bättre. Så självklart vill jag ha mer, självklart vill jag göra allt jag kan. Men resultatet blir att jag har en i genomsnitt lite sämre upplevelse.
Det är ett dilemma jag har svårt att lösa. Blue Prince har ett övre lager som är fantastiskt, och är det till stor del för att de undre lagren finns. Men ju djupare du går, ju färre lager du har under dig, desto mer frustrerande blir spelupplevelsen.
Fan alltså, jag vet inte. Men nu ska jag i alla fall spela mer Blue Prince.
