Det börjar enkelt, en liten pizzeria, en degklump, en tomatbas som väntar på sitt öde. Dörrklockan pinglar, första kunden kliver in, lite butter. “En pizza med bara ost, tack.” Jag ler, klickar runt, smetar ut såsen med en nästan meditativ rörelse, strör på ost som om det var det sista jag gjorde. In i ugnen. Vänta. Servera. Ett leende, några mynt. Nästa. Simpelt va? Det tyckte jag med och jag var enormt skeptisk till en början.
Men det dröjer inte länge förrän jag inser att det här spelet är något mer än bara pizzabitar och ingredienser.
Det är i mötet med kunderna som magin i det här spelet händer. De kommer in med sina udda beställningar, ibland är de förvirrande, ibland poetiska, ibland så fulla av känslor att jag stannar upp. Någon beställer en pizza som deras partner brukade älska. En annan säger att det här är deras sista måltid i stan innan de flyttar. Det är små fragment av liv, inbakade i de mest oväntade av pizzor. Och där står jag, med min pizzaspade i handen och blir något slags tyst vittne till deras berättelser.
Det finns en sorts trygghet i rutinen. Deg, sås, ost, topping, monotont, meditativt. Det känns som ett andetag jag glömt att ta i vardagen. Världen utanför min pizzeria kanske är stressig och utmattande, men här inne är den varm, degdoftande och mjuk. Jag lär mig att lyssna, inte bara på beställningarna i sig, utan på människorna bakom dem.
Good Pizza, Great Pizza fick mig att känna mig mänsklig. Inte för att det var stort och dramatiskt, utan för att det var litet, nära och varmt. I en värld som ofta skriker efter uppmärksamhet, viskade det här spelet stilla “You´re doing great!”.
