Jag, en powerplayer?

Ja, det är snart dags. Närmare bestämt nästa fredag. Jag snackar såklart om nästa säsong av PowerPlay! Förra hösten var en känsloresa jag aldrig förut varit med om och den här serien har en hel del med den att göra. Men allting har en början, jag föddes inte med viljan att dö upprepade gånger. Eller?

Jag har nog alltid gillat svåra spel, framför allt när jag får vara fingerfärdig och leta efter mönster. Som tioåring klarade jag Mega Man 1 efter månader av nötande och jag tänkte inte riktigt på vad som var svårt och vad som var lätt. Jag använde fuskkoder när de fanns, vilket gjorde att spel som Probotector och Doom aldrig avklarades på rätt sätt. Jag fattade inte då att jag uppskattade just utmaningen så mycket; jag ville bara optimera mitt spelande.

Många år senare, efter en mörk period av Playstation-piratande som gjorde att jag hade allt men inte spelade något, så började jag inse att min backlog var ganska stor. Den var så stor att jag inte riktig kunde se var jag skulle börja. Speciellt var det de svårare och längre spelen som tog emot att starta, för jag kunde ju beta av två-tre kortare spel på samma tid. Min optimeringssträvan satte fälleben för mig åter igen. Lösningen kom efter en längre MSN-konversation med min vän Nidde. Han satt i en liknande situation och gemensamt kom vi fram till hur vi skulle göra. Vi skapade var sin lista med vår backlog och så fick den andre välja från den listan vad man skulle spela. Ofta lade vi även in små kriterier som att rädda alla barn i Bioshock eller spela på hard. Och det var där det klickade. Jag fattade vad jag personligen älskar mest med att spela; att övervinna hinder.

Spola fram ett par år. Anders är numera min granne och vän och vi sitter och pratar allmänt. Han nämner att han sett Craig på Screwattack bli utmanad i The Mario Challenge och undrar om jag testat något liknande. En vecka senare har jag införskaffat en tjock-TV (jag är otroligt känslig för input delay) och börjat testa. Några dagar hinner gå innan jag klarar det och visar stolt upp klockan för Anders. Tanden har vid det här laget blivit blodad och jag börjar rycka gamla spel från bokhyllan som jag aldrig klarade som liten. Och jag börjar nöta, för nötandet är något som genomsyrar mitt spelande och anledningen till att folk tycker jag är bra på spel. Jag är inte född med en kontroll i handen utan jag är bara dum nog att fortsätta när andra ger upp. Gradius, Trojan och Rush ’n Attack avklaras med några timmars övning var. Jag hade plötsligt kombinerat min passion för retrospel med min nyfunna insikt om svåra utmaningar.

Senare den sommaren besökte jag Ludde uppe i Gävle. Efter en hel del Captain Morgan så började vi prata om just Mario-utmaningen. Halvfull deklarerade jag stolt att jag kunde ta SMB1-3 under en timme. Utmaningen kom på stående fot och efter mycket skrik, högljudda svordomar och totalt fokus så klarade jag det med tre minuter tillgodo. När jag var klar sa vi nästan i kör: vi måste göra en videoserie av det här på Svampriket! Anders började genast smida planer, jävliga planer.

I början av september hade jag teknikforskat och testat klart, det var dags för inspelning av vår nya show, PowerPlay. Vi hade kommit fram till att ett live-liknande format skulle göra sig bäst, även om Anders ville göra en klippt version för folk som inte orkade titta på långa videos. Jag ska faktiskt erkänna att jag tränade en hel del i förväg, för jag visste inte hur nerverna skulle påverkas av att göra det live på film. Jag vet sedan tidigare att jag lätt blir darrig på händerna när blir uppjagat nervös, ingen bra kombination med precisionshoppande. Och skakis blir jag, men det lägger sig ganska snabbt. Saker som aldrig hänt förut lyckas dock hända, som att tidsräknaren kraschar, men det gör bara att min nervositet släpper. För jag kan ju det här. Bowser ramlade genom golvet när klockan visade 52.45 och jag hade med god marginal klarat utmaningen, trots problem med den förjävliga 8-1 i trean.

Näst ut var det första Turtles-spelet, även känt som det med vattenbanan. Jag hade faktiskt klarat det här när jag var liten men hade egentligen inget minne av det mer än just vattenbanan. Två veckor hade jag på mig och det var bara att kasta in spelet i den grå lådan och köra. Det tog två försök, sen satt det. Anders hotade med att konfiskera kassetten för att det inte skulle bli för lätt men jag klarade mig med att lova att inte spela mer. Väl vid inspelningsdags hade jag gott om självförtroende. Turtles är ändå ett spel som kan verka överväldigande men inte är så svårt med lite planering. Och det gick vägen utan några problem alls. Men så kom Anders med nästa utmaning: Punch Out, live via Twitch. Så det var bara att börja nöta igen.

Fram till Super Macho Man hade jag egentligen inga problem under träningsperioden och även bröstmuskeldallret föll efter några försök. Men så var det den förbannade Mike Tyson. Min baneman från barndomen. Jag kan fortfarande koden i huvudet, 0073735963, koden som tar dig direkt till Iron Mike. Svårighetsgraden jämfört med resten av motståndarna i spelet är på en helt annan nivå. Efter ett par dagars intensivt nötande som säckpåse så satt det. Första gången på domslut, nästa gång TKO i tredje ronden, nästa i andra. Jag hade hittat det. På inspelningsdag var jag pepp. Efter en snabbätning fläskfilé i direktsändning så var vi igång. Efter att ha jobbat med Tyson i flera dagar så var mina reflexer så trimmade att jag dansade igenom spelet, fram till Tyson. Nu upptäckte jag dock vem min verkliga fiende var – Anders! Jag har alltid tyckt att jag har bra simultanförmåga; inga problem med att hålla flera saker i luften eller att prata med någon när jag spelar spel. Jag kan alltid avvara en bit av min koncentration. Men Tyson kräver allt. Anders börjar prata och min koncentration sänks, och jag åker på stryk. En otrolig frustration sköljde över mig och mest var jag nog arg på mig själv som inte kunde hantera situationen. En avsnäsning och en tyst Anders senare så föll han. Jag hade klarat Punch-Out.

Näst på tur var en tittarönskning i Mega Man 3 utan specialvapen. Del 1 och 2 springer jag igenom utan problem men det tredje spelet är utan tvekan det svåraste av NES-kvintologin. Ganska snabbt stod det klart att det fanns tre stora hinder: Quickman, Woodman (båda bossar från tvåan som dyker upp i slutet av spelet) och krabbversionen av Dr Wily. Målet var att klara det utan E-tankar och utan att dö, och efter mycket träning hade jag en 50/50-ratio på dem. Väl under inspelning lyckas jag klanta till det rejält, energin i min Rush Jet tar slut och jag känner hur känslan av uppgivenhet stiger. Jag får helt enkelt offra en continue, på en skitgrej. Tyvärr behöver jag ta en tank på både Woodman och krabban men jag tar mig igenom spelet.

Nästa utmaning var något som Anders trodde var svårt, pizzan med fiskgratäng på, Strider. Det tog en kväll av irritation över styrningen men sen satt det, sånär som på ett svårt parti på sista banan. Jag cruisade genom spelet under inspelningen och var klar på en kvart, så jag bad Anders ta ett spel till ur hyllan. Det blev ett som han sett mig klara förut, Gun.Smoke. Jag älskade verkligen det här som liten och på en bra dag tar jag det utan att dö, tyvärr inte den här gången men två-tre dödsfall kan jag leva med när vi ändå spelar in. Väl klar kom Anders med den jävligaste utmaningen hittills: Ghosts ’n Goblins plus Super Ghouls ’n Ghosts.

Två spel, ökända för sin svårighetsgrad, som båda behöver klaras två gånger. Challenge accepted. Det som händer när jag spelar nästan alla spel i PowerPlay är att jag börjar med att känna på spelet, lär mig timing i hopp och attacker. Sen brukar desperationsmomentet komma, där jag tror att jag aldrig kommer fixa det här. Oftast brukar det dock lösa sig med en så simpel grej som att sova. Första spelet kunde jag hantera efter två dagar, jag dog mycket men kunde ta mig igenom det. Det andra spelade jag non-stop på en buss till Holland. Det var samtidigt både lättare men också svårare och framförallt längre. Jag förklarade för Anders att livesändningen kunde dra sig uppåt fyra timmar men han backade inte, jag skulle göra det här. Träningen gav utdelning och trots att jag fastnade på några ställen (tredje banan i GG!) så klarade jag av det utan större problem, trots begränsade continues i SNES-spelet. Sex av sex utmaningar avklarade hittills, självförtroendet var i topp när Anders berättade om Probotector och dess uppföljare.

Träningen gick utan problem, Konami-koden gjorde att jag kunde spela hela spelet på varje försök. Det här är verkligen min typ av spel, reflexer men ändå planering. Dagen innan vi skulle spela in berättade jag att det gått bra och att jag inte skulle öva mer så det inte skulle bli för lätt, men Anders hade analyserat lite och kommit fram till att tidspress nog gör avsnitten roligare, så han drog till med en timme. Pang, ingen mer träning. Nu kör vi. Resultatet är en av de psykiskt mest påfrestande saker jag gjort. Efter ett misstag i första spelet så fanns det inte tid för fler fel. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och insåg att det fortfarande var genomförbart, om jag spelade i princip perfekt. Nivån som Tyson krävde överstegs och pulsen låg konstant som om jag sprang ett maraton. Sista banan, två liv. Det svåraste hoppet i spelet tar det första. Tre minuter kvar, det kommer gå. En lång korridor med ett tak som sänker sig. Jag har bråttom som fan! Kommer på att jag sett på en speed run hur man kan behålla momentum från hoppet även om taket är nere. Jag försöker på sista hoppet innan sista bossen. Jag felkalkylerar och dör. Tomhet och George Costanza infinner sig. Tiden tar slut men jag springer igenom och klarar spelet på nästa försök. Jag förlorade.

Veckorna efter klarar jag båda spelen under timmen flera gånger, jag behövde bevisa det för mig själv. Det känslosvall som träffade mig under de 60 minuterna kommer jag aldrig att glömma. Det är många saker jag tar med mig från den där hösten men i slutändan så var PowerPlay för mig ett sätt att uppslukas av någonting. Ett sätt att inte tänka på min mamma som gick bort några veckor före vi satte igång. Det fungerade hjälpligt.

Men nu blickar vi framåt, det finns en hel hög svåra och mindre svåra spel som kan bli dödliga med tidsbegränsning. Jag ser fram mot att Anders ska vara jävlig; tydligen är jag masochist, för jag gillar det. Sedan sista avsnittet har jag känt en ångest inför att sätta igång igen, men efter en runda med första spelet för säsongen känner jag att glöden är tillbaka. Vi kör som sagt igång igen nästa fredag, 25/4, och har ni önskemål eller funderingar så skriv det i kommentarerna. Det här inlägget blev visst en aning längre än planerat men jag finner verkligen passion i det här, så tack för att ni följt med på resan. Första spelet blir ett som jag stångat huvudet med i mina yngre dagar, ett som nästan gav mig uppgivna mardrömmar – det är dags utkräva hämnd!