Jag spelar mycket spel. Jättemycket spel. Ofta flera i veckan och jag får fler spel skickade till mig än jag hinner med att spela. Det kan låta som en riktig drömsituation, men faktum är att det leder till en hel del huvudbry. Spelen jag får av utgivare och utvecklare ska ju recenseras, och gärna så snabbt som möjligt. Det innebär att jag oftare än jag önskar tvingas dygna för att bli klar med ett spel i tid. Enspelarläget måste springas igenom, och några få flerspelarmatcher kläms in bara för att ha testat det.

Det här är en av anledningarna till att du som ”fritidsgamer” kanske tycker att recensenternas betyg och åsikter om spel verkar lite knasiga ibland. Vi ges ingen som helst tid att stanna upp och reflektera över vad det är vi faktiskt har spelat. Hjärnan svämmar över av intryck och ofta är det slutet av spelet som färgat oss mest när vi recenserar, även om de flesta som hänger på Svampriket vet att ”målet är ingenting, resan är allt”.

Som ni alla förhoppningsvis vet finns det inga objektiva recensioner, oavsett hur högt vissa skriker i kommentarsfält om att det är så det “ska vara”. Därför färgas en recensent av mer än bara spelet när hen spelar. Humör, sinnestillstånd och allt annat runt omkring spelar in. Ett färskt exempel på det är när Ludde spelade Yoshi’s New Island här på Svampriket och blev helt glad i hjärtat. Han skrev då om att det var just vad han behövde i sitt liv där och då. Jag, som befann mig i ett helt annat sinnestillstånd tyckte att spelet var ett riktigt bottennapp som gjorde precis allt sämre jämfört med det första spelet på SNES.

Ens åsikter om ett spel är dessutom inget som är skrivet i sten så fort recensionen är publicerad. Det ligger kvar där i bakhuvudet och puttrar. Jag har många gånger gått igenom gamla recensioner och intryck av spel och undrat hur fan jag tänkte egentligen. Ta Bioshock Infinte till exempel. När jag la ifrån mig handkontrollen för ungefär ett år sedan var jag smått lyrisk. Det var så vackert, lät så bra, och kändes så smart skrivet. Tolv månader senare är spelets brister det första som poppar upp i min hjärna när jag tänker tillbaka på spelet. Hjärndöd action, bortslösad potential i Elizabeth och lata genvägar i storyn har bytt ut mina initialt positiva intryck.

I ett Internetklimat där ’först’ värderas högre än ’bäst’ vill jag ge en eloge till er som ger ett spel ordentligt med tid att sjunka in innan ni recenserar det

Därför, kära vänner, kan det vara klokt att inte läsa recensioner som en absolut åsikt från skribentens sida. Jag kan sträcka mig så långt som till att det är en fingervisning över spelets kvalitet och recensentens första intryck av det. I ett Internetklimat där ”först” värderas högre än ”bäst” vill jag ge en eloge till er som ger ett spel ordentligt med tid att sjunka in innan ni recenserar det. Tyvärr är det inte alltid en möjlighet om en sajt vill visa framfötterna och vara relevant. Pressen att vara först kommer helt enkelt från många håll, såväl från läsarna som spelutgivarna och oss själva.

Här på Svampriket försöker vi i största möjliga mån låta spelen sjunka in innan vi raljerar, även om det inte alltid är möjligt. Det är dock en av anledningarna till att vi inte sätter betyg på spel förrän i vår månadsresumé i slutet av månaden.