Artikel

Praktikrapport

Jag skriver den här texten med fara för mitt liv. Jag hoppas att genom att publicera sanningen så ska jag till sist få frid i själen. Ifall ni inte hör från mig igen, så vet ni varför. Beslutet verkade vara ett särdeles gott sådant. Jag tänkte igenom alla vinklar, undersökte alla möjligheter och kunde inte komma till någon annan slutsats. Praktik på riket, i tio veckor. Hur kunde det bli något annat än fullständigt fantastiskt?

Ensam och utelämnad i Borås. På första praktikdagen.

Det var med en naivt lycklig förväntan som jag för ungefär elva veckor åkte till Borås för att träffa delar av redaktionen och officiellt sparka igång praktiken. Anders skulle möta mig på stationen, ta ansvar för att jag kom till festen. Han skulle ju vara min handledare. Men handledare är inte ordet jag skulle använda för att beskriva relationen.

Jag tvingades vänta. Anders var sen. Jag tänkte inte så mycket på det då, men jag skulle snart inse att det var en del i ett större sammanhang. Ett sammanhang där jag, uppenbarligen, hade väldigt låg prioritet.

Ifall det inte fanns något som Anders ville ha gjort, det vill säga. Då kunde Skype-signalen ljuda på dygnets alla timmar.

Och att säga emot, det var inget alternativ. Anders hade nämligen fått ett meddelande från Linnéuniversitetet. Ett meddelande som i princip sa att ifall Anders rapporterade att jag inte skött min praktik, så kunde skolan underkänna mig i kursen. Och på så sätt förhindra min examen.

Anders makt över mig var total. Och han såg till att utnyttja den. Jag insåg det inte direkt, när jag fick uppdraget att kontakta Ken Olofsson angående hans uttalanden om tv-spel och våld trodde jag att det var ett roligt och intressant uppdrag. Och det var det ju, på sätt och vis. Men jag hamnade också direkt i skottgluggen.

”Tyckte det var oerhört oproffsigt, om jag ska vara ärlig. Löjliga jämförelser […] ledande frågor och missvissande [sic] ordtvisteri…. detta var en inkvisition ledd av någon som känner sig oerhört kränkt.”

Mina känslor manglades. Misshandlades. Stampades på. Min journalistiska integritet ifrågasattes. Men inte fick jag något stöd från redaktionen. Istället staplades jobb efter jobb på mig, med konstant nya personer att intervjua, den ene svårare att få tag i än den andre. ”Jag har en känsla av att du presterar bäst under lite press.” sa Anders, med ett elakt leende.

 

Och misslyckanden sågs inte på med blida ögon. När jag inte lyckades få tag i Ulf Elfving straffades jag direkt. ”Podden på söndag är fullbokad.” Exil. Utsparkad ur podden. Placerad i skamvrån. Bespottad. Anders hånade mig i sina meddelanden, njöt av mina plågor. ”Plötsligt vill jag att du alltid ska faila, för en förtvivlad Linus var bland det roligaste jag sett.”

I Göteborg utnyttjades jag som packåsna för all rikets utrustning. Anders röt order, för att sedan själv lämna mässan helt. Mot slutet var jag en bruten man som med släpande steg tog mig hem till Kalmar. Bara för att åter sättas i arbete.

Ända in i praktikens sista timmar tvingades jag arbeta. På dagen då min praktik tog slut skickades jag hela vägen till Malmö för att göra en intervju. Detta trots att jag precis skulle ta min examen. Trots att mina pengar sinade. Trots att jag var på gränsen till att bryta ihop.

Efter tio veckor som praktikant, eller kanske mer korrekt Anders privata träl, skulle mitt liv återigen bli som vanligt
Men det var i alla fall slutet på praktikterrorn. Efter tio veckor som praktikant, eller kanske mer korrekt Anders privata träl, skulle mitt liv återigen bli som vanligt. Jag skulle att jag skulle kunna andas ut, ta min examen, kanske hålla sommarlov. Trodde jag.

Just when you think you’re out they pull you back in.

Det plingar på mobilen. Det där bekanta Skypeplinget jag under tio veckor kommit att förknippa med avgrundsdjup ångest. Plinget som jagade mig i mina mardrömmar. Och mycket riktigt var det ett meddelande från Anders, med ännu en order.

”Sen skulle jag vilja se en summering av din praktik på riket till nästa vecka.”

Och en summeringsjävel, det skulle han fanimej få.

Kommentarer

  1. Fleshfight skriver:

    Fruktansvärt! Helt enkelt fruktansvärt…roligt! 😀

  2. Vår man på gatan skriver:

    Här skådar vi den mörka baksidan av “Allt för Riket”. Ungdomen slits ut medans despoten Anders hetsar folk i Powerplay. Hårt.

    Roande text måste jag säga. Tyckte framförallt om slutknorren. 😀

  3. Christian Svedin skriver:

    Mycket bra skrivet Linus. Eller bra slavat menar jag.
    Otroligt underhållande som vanligt när du är inblandad.

  4. Rickard "Reless" Wahlberg skriver:

    Jag tycker att vi ska ha en tyst minut för Linus.

  5. Robin Gårdestedt skriver:

    Bra skrivet Linus.. Nu kommer det alltså fram! 😛

  6. Caymot skriver:

    Hence fackföreningarna!

Skriv en kommentar