Jag har försökt påbörja den här texten på ett tiotal olika sätt, från svepande historiebeskrivningar till djuplodande genreanalyser, men jag kommer alltid tillbaka till min mest centrala poäng: V i Cyberpunk är lite av ett rövhål, eller hur?

Cyberpunk 2077 är enligt spelets Wikipediasida ett actionrollspel. Och vem är jag att ifrågasätta Wikipedia? Det är baserat på penna och papper-rollspelet Cyberpunk men lutar helt klart hårdare mot action än rollspel. Visst skapar och uppgraderar du din egen karaktär och väljer din utrustning och det ena med det andra, men värst mycket rollspelande utöver ytliga skillnader i dialoger och förmågan att ragga på en handfull olika karaktärer får vi inte.

Det gör inte mig så mycket, jag är okej med att spela CD Project Reds berättelse, snarare än att skapa min egen. Men lite irriterad kan jag bli när det känns som att CD Project Red lägger upp valfriheten som Lucy med fotbollen, och jag svingar min fot med all kraft jag har bara för att återigen träffa luft. Och så kommer vi tillbaka till kruxet: karaktären V är ett rövhål nästan oavsett vilka beslut jag tar.

V är skriven för att vara aggressiv, snabb till våld och tröttsamt cynisk. Vill jag spela en karaktär som är på något annat sätt behöver jag slänga mig på ratten och försöka styra bort från rövhåligheten med all min styrka, men även då går det bara delvis. Dialogvalen jag ges är ofta bara olika grader av aggressiva, och det är inte sällan man väljer ett till synes rimligt dialogalternativ bara för att sen höra V fräsa fram repliken med stryk hängande i luften. Och det är när man ens har möjlighet att välja vad som ska sägas, vilket du ofta inte har. Dialogvalen utgör trots allt bara en bråkdel av vad som faktiskt sägs.

V är en karaktär som är skriven av CD Project Red, i en berättelse skriven av CD Project Red. Det är inte min karaktär, inte min berättelse. Och som sagt, det är okej. Men mellanläget spelet placerat sig i skaver något. Det blir whiplash varje gång jag blir lurad att tro att jag bestämmer hur V ska vara och börjar identifiera mig mer med karaktären, bara för att sedan titta på maktlös när hen återgår till sin asdryga standardinställning.

Cyberpunk är så klart inte det första spelet att stöta på det här problemet, och inte det sista. Även i spel som ger dig fler alternativ för att styra vad du säger och gör så kan du bara välja alternativen som någon annan skapat åt dig. Så klart. Än har vi långt kvar till spel med en artificiell dungeonmaster som kan hantera all jävla dumhet vi skulle kunna hitta på med fria tyglar. Så länge får vi nöja oss med spelskapares försök till gyllene medelvägar.

Jag önskar bara att V inte var ett sånt rövhål.

 

Detta inlägg är en del av Svamprikets krönikevecka, där vi publicerar krönikor varje dag från måndag till fredag. Berätta gärna vad du tycker om temaveckan i kommentarsfältet nedan eller direkt på vår Discord-server.