2022 hade jag precis blivit mamma för första gången, jag hade en bebis som konstant ville ha kroppskontakt och jag saknade att kunna sätta mig vid datorn och bara stänga av allt runt omkring mig och försvinna in i spelens värld. Jag fick då tips av min kära bror om ett spel som går att spela även med bebis i famn. Jag grabbade handkontrollen till mitt dammiga PS5 och satte mig i soffan.
Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag startade Unpacking. Det såg lugnt ut, nästan meditativt. Ett spel där en bara plockar upp saker ur flyttkartonger och placerar dem i nya hem låter inte speciellt märkvärdigt. Men ju längre jag spelade, desto mer märkte jag att det här spelet inte handlar om att flytta saker, det handlar om att följa någon genom livet. Och plötsligt satt jag där med en stor klump i halsen.
Det finns något djupt mänskligt i att packa upp sina tillhörigheter i ett nytt hem, en ny start. Att lägga en bok på hyllan, ställa upp en älskad nalle på sängen, eller hitta en plats för en inramad bild. Att börja känna igen föremål som återkommer, se hur vissa saker försvinner med tiden, kanske för att de gick sönder, kanske lämnades de kvar. Det är så subtilt, men så kraftfullt. Det känns som att jag lärde känna personen jag packade upp åt, utan ett enda ord.
Det som slog mig allra hårdast är hur spelet ger plats åt tystnad. Det stressade mig aldrig. Det lät mig tänka, minnas, känna. Ibland stannade jag upp mitt i ett rum bara för att låta tankarna vandra till mina egna flyttar, till saker jag valt att behålla och sådant jag själv lämnat bakom mig. Unpacking fick mig att reflektera över hur mycket vi bär med oss, inte bara fysiskt, utan emotionellt.
Det är så lätt att underskatta ett spel som detta, precis som jag själv gjorde, men jag har sällan känt mig så nära en karaktär i något spel varken förr eller senare. Och när eftertexterna rullade, satt jag kvar en stund, stilla, lite tom men också varm inombords. För ibland säger de tysta berättelserna allra mest.
