Det fanns en period under förra konsolgenerationen då Marcus Fenix fula nuna var en lika etablerad Xbox-maskot som Master Chiefs hjälm. Serien lade på många sätt grunden för en hel subgenre med introduktionen av sin cover-mekanik. Och herregud, motorsågsbajonetten? Hur badass var inte den? Men efter del tre i serien hände något. Medan Master Chief fortsatte tuffa runt i rymden och skjuta utomjordiskt avskum tog Marcus Fenix och gänget semester.
Doom är verkligen en av de där serierna jag aldrig någonsin tagit del av. Jag har haft en speldator exakt noll sekunder av mitt liv så det föll sig aldrig så att jag började PC-gejma med brinnande iver. Så när jag nu i helgen satte mig ner och brände igenom några matcher i Doom (2016) så var det mitt allra första möte med serien. Vilket verkar ha varit en jävla tur.
Jag hatar att köa. Jag menar, vem gör inte det? Det suger. Det är värdelöst. Köer suger. Stå still. Gå långsamt. Vänta på andra människor. Man kan börja skrikgråta för mindre. Därför är jag inte direkt skitglad när Remedy tvingar mig att uppleva precis samma sak i spelform.
När jag skrev min text om spelbloggens död förra veckan så var den ursprungligen mycket längre. Den tog många vändningar, svävade ut åt både det ena och det andra hållet, men blev i slutändan nedkortad till den text som kom upp på sidan. Ett av spåren som försvann var frågan om pengar. Men eftersom vi på riket är all about the mad moniez tänkte jag ta och skriva en uppföljning, om just det.
I år är det sex år sedan jag började skriva om spel. Efter att ha skrivit lite allmänna dumheter här och var på internet ramlade jag huvudstupa in i en värld som skulle komma att vara enormt formande för mig som person, och ha en enorm påverkan på riktningen mitt liv tog. Året, som de lite mer siffervassa av er kanske redan räknat ut, var 2010.
Efter flertalet uppskjutningar är det så äntligen här. Tom Clancy’s The Division. Ett av årets absolut mest framemotsedda spel. Men lyckas Malmöbaserade Massive leva upp till hypen?
Vanligtvis är det nu jag skriver en lång text, vägandes fördelar och nackdelar tills jag slutligen når svaret på den frågan. Men vafan. Jag tycker att vi snabbar på det hela lite här. Varför gå likt katten kring het gröt. Jag bara säger det: ja.
Jag vill inte vara onödigt kritisk när spelserier tar till nya, spännande grepp. Det är ju bara kul att det inte bara blir mer samma-samma. Men när Far Cry Primal först visades upp tyckte jag att det verkade som en jättedum idé. Stenålder? Vad fan är det? På stenåldern kan man inte jaga tiger med raketgevär.
Ratchet & Clank har länge varit spelserien som got away för mig. Ratchet var del av Playstation 2s triad av 3D-plattformshjältar, tillsammans med Jak och Sly, men trots att jag spelade de andra två serierna slaviskt blev det aldrig att jag plockade upp Insomniacs bidrag. För mig och andra som missat seriens början kommer nu en andra chans.
