Jag hatar att köa. Jag menar, vem gör inte det? Det suger. Det är värdelöst. Köer suger. Stå still. Gå långsamt. Vänta på andra människor. Man kan börja skrikgråta för mindre. Därför är jag inte direkt skitglad när Remedy tvingar mig att uppleva precis samma sak i spelform.
När jag skrev min text om spelbloggens död förra veckan så var den ursprungligen mycket längre. Den tog många vändningar, svävade ut åt både det ena och det andra hållet, men blev i slutändan nedkortad till den text som kom upp på sidan. Ett av spåren som försvann var frågan om pengar. Men eftersom vi på riket är all about the mad moniez tänkte jag ta och skriva en uppföljning, om just det.
I år är det sex år sedan jag började skriva om spel. Efter att ha skrivit lite allmänna dumheter här och var på internet ramlade jag huvudstupa in i en värld som skulle komma att vara enormt formande för mig som person, och ha en enorm påverkan på riktningen mitt liv tog. Året, som de lite mer siffervassa av er kanske redan räknat ut, var 2010.
Efter flertalet uppskjutningar är det så äntligen här. Tom Clancy’s The Division. Ett av årets absolut mest framemotsedda spel. Men lyckas Malmöbaserade Massive leva upp till hypen?
Vanligtvis är det nu jag skriver en lång text, vägandes fördelar och nackdelar tills jag slutligen når svaret på den frågan. Men vafan. Jag tycker att vi snabbar på det hela lite här. Varför gå likt katten kring het gröt. Jag bara säger det: ja.
Jag vill inte vara onödigt kritisk när spelserier tar till nya, spännande grepp. Det är ju bara kul att det inte bara blir mer samma-samma. Men när Far Cry Primal först visades upp tyckte jag att det verkade som en jättedum idé. Stenålder? Vad fan är det? På stenåldern kan man inte jaga tiger med raketgevär.
Ratchet & Clank har länge varit spelserien som got away för mig. Ratchet var del av Playstation 2s triad av 3D-plattformshjältar, tillsammans med Jak och Sly, men trots att jag spelade de andra två serierna slaviskt blev det aldrig att jag plockade upp Insomniacs bidrag. För mig och andra som missat seriens början kommer nu en andra chans.
Hur bedömer man ett buggigt spel? Det kanske låter som en väldigt simpel fråga med ett väldigt simpelt svar, men jag har brottats med det lite senaste tiden. Kan/ska/bör man separera en bugg från sitt spel och eller inte?
“Nu är spel fan fotorealistiska!”
Minns ni när folk brukade säga det? Jag tror att det verkligen tog fart någon gång runt PS1-eran och peakade typ en generation senare. Under några år var varje nytt Gran Turismo som kom var helt orimligt realistiskt. Det är ju ju precis så där riktiga bilar ser ut! KOLLA PÅ REALISMEN!
