Efter att ha spelat igenom Life is Strange var jag helt såld. Enligt mig växte spelet hela vägen fram till slutet och jag var nöjd över hur berättelsen knöts ihop. Andra var mindre nöjda. Utan att spoila kan jag säga att kritiken var liknande den som det sista Mass Effect-spelet fick: valen spelare gjort på vägen hade inte tillräckligt stor effekt på hur spelet slutade. Men även om jag kan se var den kritiken kommer ifrån, så kan jag inte komma ifrån att jag helt skiter i det.
Jag har inte spelat tillräckligt mycket av Assassin’s Creed-serien för att kunna ge vad man kan kalla en “informerad åsikt” om jag ska vara helt ärlig. Jag har snuddat vid serien och ryggat tillbaka. Sedan har jag suttit vid sidlinjen och tittat på med kritiska ögon. Assassin’s Creed har liksom varit symbolen för cashgrab skitutvecklare som är mer fokuserade på att tjäna feta dollarz än att göra bra spel.
Det var med den ganska orättvisa förutfattade meningen jag gick in i Assassin’s Creed: Syndicate.
Ni vet hur det är. Man är ute. Drar i sig några öl. Blir lite rund om fötterna. Har det allmänt trevlig. Men så blir man kanske lite överförfriskad. Förolämpar någon tjommes nya sneakers. Och innan man vet ordet av så är man omringad av arga fyllbultar som vill ge en på nöten. Så man knyter nävarna och gör sig redo att nita en jävel.
Niklas semester närmar sig sitt slut. Nästa vecka är han tillbaka och sköter nyhetssvepet precis som vanligt. Men tills dess får ni nöja er med mig.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
Om det finns statistik över hur många timmar jag lagt ner i Just Cause 2 så vill jag aldrig se den. Jag skulle mest troligt känna ett visst mått av panik över hur många timmar jag spenderat i ö-paradiset Panau. Jag har klarat alla challanges, tagit allt i alla byar (förutom den där jäveln uppe i högra hörnet som buggade ur och inte räknade en staty jag sprängde) och spenderat åtskilliga timmar med att köra sportbilar ner för bergssidor.
Min relation till Halo 5 har varit lite av en bergodalbana. När spelet först började visa upp sig var jag djupt kritisk. Var hade de gjort av Master Chief, och vem var den där tönten Locke? Och varför såg spelet ut mer som en generisk militärshooter än ett Halo? Jag skrev till och med en ilsken text om det efter att ha spelat betan.
Sen kom Gamescom och jag fick äntligen se lite av gamle gode Master Chief, samt se lite mer av striderna i singelplayer. Även om jag inte blev helt övertygad kände jag hur min skepsis veknade något. Kanske, kanske hade jag varit lite för kritisk till spelet på förhand
Som ni kanske märkt ligger ansvaret för nyhetssvepet under en kort period på mig, medan Niklas bestiger berg och annat trams. Det har alltid känts ganska naturligt att ansvaret skulle falla på mig de veckor Niklas är borta, då jag är rikets näst meste journalist (med klausulen att jag absolut inte är en journalist). Jag har läst till det och trodde för en period (ni vet, bara från början av nian till någonstans sista året på universitetet, no biggie) att det var vad jag skulle jobba med.
Veckans nyhetssvep är väldigt sent för att Linus helt enkelt glömt bort att han skulle täcka upp för Niklas. Men vad passar bättre en måndagkväll än lite rykande färska nyheter?
