När jag pratar med människor som är några år äldre (huvudsakligen) berättar de med glittrande ögon om det där mytiska “spelsnacket på skolgården”. Om hur de gick på mellanstadiet och det gick rykten om hur man kunde återuppliva Aeris, hur man bytte fuskkoder eller spel med varandra. Om hur alla spelade samma sak och alla pratade om det.

Jag hade inte så mycket av det där. Jag vet inte om det är just för att jag är yngre och internet hade börjat göra ordentligt intåg, eller för att det inte fanns de där självklara spelen som alla hade, eller kanske för att just min skola helt enkelt var ganska bonnig. Oavsett blev det inte så mycket av det där spelsnacket på skolgården.

Utöver ett spel.

Ofta när man spelar ett spel för att ge en åsikt finner man sig själv i en märklig position där man har en åsikt, men enbart verkar kunna formulera argument för den motsatta. Om ett spel är ganska dåligt (förutsatt att det inte är hjärnsmältande horribelt) så händer det inte sällan att man sitter där och lyfter fram de delar som faktiskt är ganska bra, både för sig själv och för andra. “Spelet är ju dåligt, men…” Kanske är det för att det är lättare att rada upp de fåtal saker som är bra, än den stora mängd saker som faktiskt inte är det.

Samma sak kan gälla för bra spel. Man kan tycka väldigt, väldigt mycket om ett spel, men bara sitta och prata om de få skavankerna som ändå finns. Det är ett märkligt beteende. Men jag hamnar där igen och igen. Så ock idag.