Vi människor gillar att sortera upp saker. I kategorier, fack. För att få ordning på dem. Växter, djur, stenar, musik, kaffesorter, möbler. Allt ska sorteras. Och eftersom världen sällan kommer med färdiga, klart definierade kategorier, så är det upp till oss att sätta upp ramarna. Vilket vi gör med blandat resultat.
Har du någon gång spelat ett spel är chansen överhängande att du upplevt grinding. Repitition av samma, monotona spelmoment om och om igen för att samla något eller gå upp i level. Kubba runt som en idiot i högt gräs för att utveckla din Ponyta till en Rapidash eller mörda råttor på löpande band för att utveckla din stridsförmåga (such realistic, wow). Det är en naturlig del i många typer av spel, och kanske framförallt då i rollspel.
Att gilla spel är inte riktigt om att gilla film. Eller som att gilla musik eller böcker. Gillar du spel så gillar du allt som oftast verkligen spel. Du inte bara gillar spel, spel är en del av din identitet. Du är en Gamer. Visst kan du vara cineast eller bibliofil också, men det är inte riktigt samma sak. Och av den breda massan “filmtittare” är andelen cineaster mindre än andelen gamers bland spelarna.
Inget av det här nytt eller revolutionerande. Spel har en konsumentkultur kring sig som inte kan jämföras med andra medium. Och en del i det är att ifall du gillar spel, då ska du gilla spel mest.
När jag pratar med människor som är några år äldre (huvudsakligen) berättar de med glittrande ögon om det där mytiska “spelsnacket på skolgården”. Om hur de gick på mellanstadiet och det gick rykten om hur man kunde återuppliva Aeris, hur man bytte fuskkoder eller spel med varandra. Om hur alla spelade samma sak och alla pratade om det.
Jag hade inte så mycket av det där. Jag vet inte om det är just för att jag är yngre och internet hade börjat göra ordentligt intåg, eller för att det inte fanns de där självklara spelen som alla hade, eller kanske för att just min skola helt enkelt var ganska bonnig. Oavsett blev det inte så mycket av det där spelsnacket på skolgården.
Utöver ett spel.
Vad jag visste när jag fick State of Decay kan summeras med orden “spel om zombies”. Trots nästan två år på marknaden var det enda jag visste om spelet det jag kunde utläsa från titeln. Och visst, jag hade inte fel om att det är ett zombiespel, men särskilt rätt hade jag i övrigt inte om spelet.
Äntligen! En ny Indierapport. Den här gången pratar Linus om Hotline Miami 2: Wrong Number, Ori and the Blind Forest och Pneuma: Breath of Life.
När ni pratar timmar tillbringade i Dragon Age eller Animal Crossing slänger jag huvudet bakåt i ett våldsamt hånskratt. Ingen av er har en suck mot timmarna jag lagt i Cookie Clicker.
Ibland spelar man ett spel i en genre man vanligtvis inte uppskattar, och älskar det. Man blir helt såld. Och så börjar man tänka att kanske, bara kanske, har man nu insett storheten i hela genren. Men man (och med “man” menar jag “jag”) ljuger för sig själv.
