När ni pratar timmar tillbringade i Dragon Age eller Animal Crossing slänger jag huvudet bakåt i ett våldsamt hånskratt. Ingen av er har en suck mot timmarna jag lagt i Cookie Clicker.
Linus Svensson
må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.
Battlefield Hardline (PS4)
Ibland spelar man ett spel i en genre man vanligtvis inte uppskattar, och älskar det. Man blir helt såld. Och så börjar man tänka att kanske, bara kanske, har man nu insett storheten i hela genren. Men man (och med “man” menar jag “jag”) ljuger för sig själv.
Det är ju bara realism
Spelbranchen verkar inte alls veta vad den vill ibland. Spel vill å ena sidan vara kultur och tas på lika stort allvar som film och litteratur. Samtidigt vill spel vara “bara spel” och slippa all den jobbiga kulturkritik som kommer med att tas på allvar.
Samma sak gäller med realism. Spel vill jättegärna vara realistiska. Komma nära verkligheten (och då menar jag inte först och främst simulatorer). Krigsspel ska ha riktiga vapen och handla om riktiga konflikter. Men samtidigt vägrar både spel och spelare att ta ansvar för hur verkligheten speglas.
Småsinta klagomål
Ofta när man spelar ett spel för att ge en åsikt finner man sig själv i en märklig position där man har en åsikt, men enbart verkar kunna formulera argument för den motsatta. Om ett spel är ganska dåligt (förutsatt att det inte är hjärnsmältande horribelt) så händer det inte sällan att man sitter där och lyfter fram de delar som faktiskt är ganska bra, både för sig själv och för andra. “Spelet är ju dåligt, men…” Kanske är det för att det är lättare att rada upp de fåtal saker som är bra, än den stora mängd saker som faktiskt inte är det.
Samma sak kan gälla för bra spel. Man kan tycka väldigt, väldigt mycket om ett spel, men bara sitta och prata om de få skavankerna som ändå finns. Det är ett märkligt beteende. Men jag hamnar där igen och igen. Så ock idag.
Det här är inte en recension
Jag vet inte hur man drar gränsen för hur mycket man måste spela ett spel för att kunna recensera det. Jag vet inte ens om tiden är relevant. Vissa spel ger mer upplevelse på en timme än andra ger på tio eller hundra. Ibland räcker det nästan att starta ett spel för att inse vad det kommer att vara, ibland måste man tillbringa veckor med det.
En sak kan jag dock säga säkert: jag har inte spelat tillräckligt mycket av The Escapists för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Inte ens nära.
Varför ni har fel
Vi är alla ganska uppsvepta i Annas segertåg genom media för tillfället och av förklarliga anledningar tar argumenten som flugit kring de där omdesignade fightingspelskaraktärerna upp en stor del av hjärnkapaciteten. Det har sagts många kloka och fina saker om bilderna, men minst lika många (okej, betydligt fler) fullkomligt idiotiska. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och förklara varför vissa argument är fel så att vi slipper bemöta dem någonsin igen (yeah, right).
Spelkonventioner förstör okonventionella spel
Ja, jag har nyligen, som den sista människan på jorden, upptäckt Telltales spel och genren de skapade(-ish). Och jag tänker fortsätta tjata om det. Genren är en naturlig utveckling av berättande i spel och står just nu dessutom vid något av en avgörande punkt för hur det kommer att se ut framöver. Kommer genren fortsätta växa och förbättras eller kommer den göra en Guitar Hero och bränna ut sig fullständigt?
I fredags listade jag saker jag ansåg att spelen måste börja göra bättre för att de ska fortsätta kännas relevanta. Idag är det istället mig själv jag vill klaga på.
Fem saker Telltale måste bli bättre på
Jag har spelat väldigt lite av Telltales spel. Det är det första som måste poängteras i den här texten. Jag har egentligen spelat för lite för att komma med ett verkligt insatt uttalande om den genre som Telltale praktiskt taget skapade (även om den så klart var en vidareutveckling på tidigare genrer).
Jag har spelat två avsnitt Game of Thrones och ett avsnitt Life is Strange (som inte är Telltale, men som går i deras fotspår). Det är inte nog för att vara fullständigt insatt. Men det är tillräckligt för att se vissa trender som utifrån vad jag hört andra säga även går igenom i övriga spel. Och det är saker som måste förändras om genren ska bli något att räkna med i framtiden och inte bara brinna ut och försvinna.
Linus Svensson
må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.
stötta riket
