Vad jag kan minnas har jag aldrig gett ett spel full pott. Inga femmor av fem eller tior av tio. Vad jag kan minnas har jag aldrig spelat ett spel jag skulle ge full pott. Fyror och nior har jag spelat, absolut, men full pott? Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att göra ett vettigt sniperspel. Förra året recenserade jag det akut medelmåttiga Sniper Elite V2 och i år fick jag det tveksamma nöjet att uppleva Sniper: Ghost Warrior 2.
Då som nu handlar det om ett spel som är okej. Ett spel som har ett visst underhållningsvärde just på grund av att det är ett spel där man får spela krypskytt. Och krypskytte är kul. Men förutom en roande grundpremiss är det inte mycket intressant som bjuds.
Kampanjvaror är inte till för att tjäna pengar. Inte på kampanjvarorna själva, i alla fall. När Marabou släpper en ny sommarsmak handlar det inte om att sälja den nya sommarsmaken. Eller, såklart vill de sälja sin nya sommarsmak, men framförallt vill de sälja fler...
Det första Army of Two var korkat. Och grabbigt. Och simpelt. Men det var roligt. Jag hade kul med Army of Two. Jag spelade inte den generellt ganska bespottade uppföljaren, men förstod att den egentligen inte var något att ha. Inför del tre, med det genomfåniga namnet The Devil’s Cartel, var jag avvaktande, men ändå något hoppfull.
Jag gillar film. Jag skulle väl inte kalla mig någon finsmakare och jag har inte sett i närheten av så mycket film som jag önskar. Men jag tycker om film och jag tycker om att tycka om film. Så, helt utan någon närmre motivering tänkte jag nu tipsa om en hög...
Vi har sett det förut, gång efter annan. Ett virus sprids i världen och mänskligheten måste kämpa för sitt liv. En kamp mot tiden där den ständiga frågan är: kommer de hinna ta fram ett botemedel innan det är för sent?
Enda skillnaden är att du i Plague Inc. är på virusets sida.
Skitsnacksbloggen kallar vi ju den här avdelningen och idag tänkte jag dra det till sin spets. Se hur långt ifrån vettiga ämnen vi kan komma utan att sidans kod kollapsar under sin egen tramsighet. Med Skitsnacks stundande avsnitt om mat tänkte jag nämligen lista...
Sly 2: Band of Thieves står sig som ett av de absolut bästa spelen i förra generationen. Sen jag först spelade det har jag ständigt varit sugen på mer av samma. Uppföljaren var inget dåligt spel, men hade en betydligt kortare utvecklingstid, vilket kändes på slutprodukten. Den var inte alls lika slipad och kändes lite… själlös.
Efter det har vi fått vara utan Sly i åtta (8!!!) långa år, vilket är på tok för jävla länge. Men! Nu är han, äntligen, tillbaka. Och det med besked.
