Livet är svårt. Svårt och jobbigt. Och fullt med saker som inte går alls som du vill att de ska gå och människor som är elaka och korkade och envisas med att sätta sig på sätet bredvid dig på bussen trots att det finns typ ett helt ledigt säte två rader bort liksom vem gör det herregud.
Häromdagen plockade jag fram Dead Rising igen. Jag gör det med jämna mellanrum, varje halvår ungefär. Plockar fram det, spelar en halvtimme, tänker att det är helt briljant, spelar ännu en halvtimme, hatar det med hela min odödliga själv, stänger av och rör det inte på sex månader.
Jag förväntade mig en kalkon av Duke Nukem Foreverska proportioner. Stelt gameplay och infantil humor som sedan länge passerat sitt bäst före-datum. Men efter att ha spelat igenom spelet måste jag säga att även om jag inte skulle säga att det var jättebra, så är det orättvist att jämföra det med 2000-talets kanske mest överflödiga spel.
Tv-serier är skoj. På många sätt roligare än vad filmer är, speciellt nu sen det börjat dyka upp allt fler serier med dunderbudgetar som lätt konkurrerar med Hollywood vad gäller produktionsvärden. Under våren har jag hunnit blåsa igenom ett antal säsonger av...
Vad jag kan minnas har jag aldrig gett ett spel full pott. Inga femmor av fem eller tior av tio. Vad jag kan minnas har jag aldrig spelat ett spel jag skulle ge full pott. Fyror och nior har jag spelat, absolut, men full pott? Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att göra ett vettigt sniperspel. Förra året recenserade jag det akut medelmåttiga Sniper Elite V2 och i år fick jag det tveksamma nöjet att uppleva Sniper: Ghost Warrior 2.
Då som nu handlar det om ett spel som är okej. Ett spel som har ett visst underhållningsvärde just på grund av att det är ett spel där man får spela krypskytt. Och krypskytte är kul. Men förutom en roande grundpremiss är det inte mycket intressant som bjuds.
Kampanjvaror är inte till för att tjäna pengar. Inte på kampanjvarorna själva, i alla fall. När Marabou släpper en ny sommarsmak handlar det inte om att sälja den nya sommarsmaken. Eller, såklart vill de sälja sin nya sommarsmak, men framförallt vill de sälja fler...
Det första Army of Two var korkat. Och grabbigt. Och simpelt. Men det var roligt. Jag hade kul med Army of Two. Jag spelade inte den generellt ganska bespottade uppföljaren, men förstod att den egentligen inte var något att ha. Inför del tre, med det genomfåniga namnet The Devil’s Cartel, var jag avvaktande, men ändå något hoppfull.
