Jag är sist på bollen, som vanligt. Journey har släppts två gånger tidigare, 2012 då det kom till PSN, och sedan 2013 när det släpptes för retail. Nu när är det tredje gången som titeln släpps är det väl på tiden att också jag spelar det. Tidigare har jag inte haft en PS3, men nu är jag äntligen rätt utrustad för att äntligen få uppleva vad som så många gånger kallades för årets bästa spel när det begav sig.
För några veckor sedan skaffade jag mig en iPad, och på inrådan av min bättre hälft installerade jag Hearthstone för att se om det var något för mig. Det visade sig att jo, det var det! Det är riktigt kul, (oftast) snabba spel, och intresset hålls uppe av de dagliga questen. Jag har spelat en hel del och köpte faktiskt loss några packs med kort för att få lite bättre att välja mellan, men jag får fortfarande så oerhört mycket pisk oavsett om jag spelar rankat eller casual.
Så till slut är det dags för en recension av The Witcher 3: Wild Hunt. Efter att enligt spelklockan ha lagt ner över sex dygn på spelet och ändå inte ha spelat klart storyn känner jag mig trots allt mogen att kunna bjuda på mitt tyckande av den senaste installationen i följetongen om monsterdödaren Geralt av Rivia. Med ett så stort spel är det också på plats med en rejäl recension, allt för att försöka göra innehållet så mycket rättvisa som möjligt.
De senaste veckorna har vårt instagramkonto (@svampriket, in och följ!) cirkulerat bland oss redaktionsmedlemmar och låtit följarna haka på våra vardagsliv. Det har bland annat varit Niklas resa till Amerikat, rundtur i Annas galleri, och en selfie-parad från Retrospelsmässan signerad Anders. Men hur kul det än är så säger det ju ändå inte så mycket om oss som redaktion. Därför bjuder jag nu på en unik inblick i Svampredaktionen, hur vi arbetar, och våra relationer till varandra. Allt detta givetvis i form av gif:ar!
Denna vecka är det fullt hus i Svamppod. Ludde har sällskap av Sandra, Linus och Tobbe. Förutom en massa spel, varav ett av dem är både fantastiskt och underbart, pratas det bl.a om årets upplaga av Retrospelsmässan och om Sandras hat inför det här med dinosaurier. Trevlig lyssning.
Först och främst måste jag säga att fightingspel inte ska läsas, de ska upplevas. Så börja med att...
Ludde och Sandra berättar vad det tycker om The Order 1886. De har valt att uttrycka sig på två helt olika sätt.
Jag vet inte om det handlar om nostalgi. Eller kanske acceptans. För visst, vi kan ha överseende med så mycket i spel – dåligt gameplay, rosslig musik, eller kanske lite halvful grafik. Jag räcker snabbt upp handen och erkänner att jag ibland slåss lite väl hårt för spel som kanske inte är fullt sådär magiska som jag själv uppfattar dem.
Ingen snö ligger vit på något tak, men vi väljer att göra ett julspecial ändå – ett julspecial som handlar om väldigt mycket olika saker. Vad vi spelar nu under julen, vad vi har spelat genom åren och vad den hemliga innebörden av en viss blomma egentligen är. Emellanåt tar vi också tillfället i akt och spelar en varsin jullåt.
Hundra timmar senare känner jag mig redo. Jag tror inte att det går att göra Dragon Age: Inquisition rättvisa annars. Framför allt behövdes det en patch för att jag inte skulle basera hela recensionen på hur mycket buggar det fanns i det. Men låt oss börja i en annan ände.
