Jag vet inte om det handlar om nostalgi. Eller kanske acceptans. För visst, vi kan ha överseende med så mycket i spel – dåligt gameplay, rosslig musik, eller kanske lite halvful grafik. Jag räcker snabbt upp handen och erkänner att jag ibland slåss lite väl hårt för spel som kanske inte är fullt sådär magiska som jag själv uppfattar dem.

Så jag tyckte det var en schysst grej när Anders gav upp Grim Fandango till förmån för att jag skulle ha något att spela såhär efter nyår, jag har enbart hört gott om det och en nära vän har fått mig att tro att det här ”veeeerkligen kommer vara din humor!”. Så det var med ganska gott humör jag till slut fick en kod och laddade ner spelet. Under de 45 minuter som det tog att få ner spelet satte jag mig och började spela Road Not Taken, som låg direkt till höger om Grim Fandangos ikon i startmenyn.

Och vilket fantastiskt härligt spel! Jag har ganska kass rumsuppfattning, så det är redan från början en mindre utmaning för mig att klara pusslen. Enkelt upplägg – små barn har gått vilse i skogen och mammorna sörjer. Som den hjälte jag är ger jag mig givetvis ut bland björnar och vargar och kråkor för att återförena familjerna. Väl tillbaka i byn utspelar sig också ett par draman när Flora inte alls tycker om att jag ska umgås så mycket med Sam, men sånt är livet när man är en populär Ranger. Det är ganska lätt att köpa relationer också – ris och blåbär är enkla knep för att klättra på vänskapsstegen.

Jag kan inte ens försöka tycka om det här

Nåja, efter typ tre-fyra banor plingade det till och Grim Fandango var äntligen nerladdat. Mysglad efter den fina upplevelsen med Road Not Taken kände jag mig pepp på att äntligen få ta del av den där underbara humorn som så många pratar om.

Men min “recension” av Grim Fandango ser enbart ut såhär:

“Det här garaget är helt stört jävla enormt och här har jag fastnat i ett hörn och fattar inte hur fan jag tar mig härifrån när kameravinkeln byts precis när jag tror att jag vet vad jag håller på med.”

Det var inte ett svårt val att återvända tillbaka till mammorna och deras borttappade barn, som helt plötsligt varvas med någon existentiell fråga som får det att hugga i hjärtat. Jag är ledsen, alla fans. Men jag kan inte ens försöka tycka om det här.