Jag vet inte om det handlar om nostalgi. Eller kanske acceptans. För visst, vi kan ha överseende med så mycket i spel – dåligt gameplay, rosslig musik, eller kanske lite halvful grafik. Jag räcker snabbt upp handen och erkänner att jag ibland slåss lite väl hårt för spel som kanske inte är fullt sådär magiska som jag själv uppfattar dem.
Så jag tyckte det var en schysst grej när Anders gav upp Grim Fandango till förmån för att jag skulle ha något att spela såhär efter nyår, jag har enbart hört gott om det och en nära vän har fått mig att tro att det här ”veeeerkligen kommer vara din humor!”. Så det var med ganska gott humör jag till slut fick en kod och laddade ner spelet. Under de 45 minuter som det tog att få ner spelet satte jag mig och började spela Road Not Taken, som låg direkt till höger om Grim Fandangos ikon i startmenyn.
Och vilket fantastiskt härligt spel! Jag har ganska kass rumsuppfattning, så det är redan från början en mindre utmaning för mig att klara pusslen. Enkelt upplägg – små barn har gått vilse i skogen och mammorna sörjer. Som den hjälte jag är ger jag mig givetvis ut bland björnar och vargar och kråkor för att återförena familjerna. Väl tillbaka i byn utspelar sig också ett par draman när Flora inte alls tycker om att jag ska umgås så mycket med Sam, men sånt är livet när man är en populär Ranger. Det är ganska lätt att köpa relationer också – ris och blåbär är enkla knep för att klättra på vänskapsstegen.
Nåja, efter typ tre-fyra banor plingade det till och Grim Fandango var äntligen nerladdat. Mysglad efter den fina upplevelsen med Road Not Taken kände jag mig pepp på att äntligen få ta del av den där underbara humorn som så många pratar om.
Men min ”recension” av Grim Fandango ser enbart ut såhär:
”Det här garaget är helt stört jävla enormt och här har jag fastnat i ett hörn och fattar inte hur fan jag tar mig härifrån när kameravinkeln byts precis när jag tror att jag vet vad jag håller på med.”
Det var inte ett svårt val att återvända tillbaka till mammorna och deras borttappade barn, som helt plötsligt varvas med någon existentiell fråga som får det att hugga i hjärtat. Jag är ledsen, alla fans. Men jag kan inte ens försöka tycka om det här.
Du är inte ensam om att vara besviken på Grim Fandango. (Jag har visserligen inte spelar Remastered men körde igenom originalversionen förra året.) Det som förstör är bland annat jobbiga kameravinklar som du pratar om, men också för stora miljöer som bara är transportsträckor. 80-90% av pusslen var i mitt tycke inte bra, de är ofta långsökta utan att att ha den bisarra logik som annars brukar underlätta i Lucas Arts problemlösande. Ett annat problem för mig var att ett antal pussel byggde på tajming, ett element som jag inte tycker behövs och som gjorde spelet väldigt frustrerande. Det som räddade spelet i mitt tycke var dialogen, musiken och karaktärerna (även om Glottis ibland är lite väl påfrestande). Ett helt okej spel som jag tror har fått en oförtjänt hype mycket på grund av att få faktiskt har spelat det.
Självklart är det inte för alla. Jag är också så, blir skeptisk direkt när nånting är såååå älskat. Blir det inte ens lite som jag tänkt så är det ju bättre att bara spela nåt man gillar.
Nja, snarare är det ju så att Grim Fandango spelade på hjärtesträngar hos folk som uppskattade point-and-click spel med galna lösningar. De flesta i Grim är extremt långsökta men jag har vuxit upp med både Monkey Island och Discworld (det senare är mycket mer långsökt än Grim). Sen är det mexikanska dödstemat rätt så charmigt.
Jag älskar det, och uppskattar chansen att få spela det till slutet, eftersom spelet bara kraschade ungefär halvvägs när jag körde på den gamla cd-rom skivan.
Och jag kan inte direkt kalla det för nostalgi då jag försökte mig på spelet för max 4 år sedan.
Men oj, vad jag förstår frustrationen! Klart en inte ska spela om den blir för hög!
Nu anser jag verkligen inte att alla behöver gilla de spel jag själv gillar, men det skulle vara intressant med en lite utförligare beskrivning av varför du avfärdar spelet så lättvindigt.
Garaget kommer man till ungefär 5 minuter in i spelet, innan det första pusslet och av din beskrivning kan man anta att den enda dialogen du kunnat haft hittills i spelet är med sekreteraren.
Kontrollen som bekant spelets största problem och ansågs inte ens speciellt bra när spelet släpptes för 16 år sedan, men med det sagt så är den ju inte krångligare än de tidigare Resident Evil spelen. Garaget som exempel består av tre olika skärmar.
Så om det finns en större anledning till att du inte är intresserad av Grim Fandango så vore det intressant att läsa, om du ogillar genren eller om det är hypen från de som spelat det tidigare som ger dig avsmak, för det man kan avläsa av denna text är att du startade spelet, tyckte kontrollen var obekväm och sedan stängde av efter kanske 5 minuters spelande.
Hej Adrian!
Absolut, här kommer ett mer utförligt svar på din fråga.
Mitt problem med [spel som] Grim Fandango har några olika vinklar. Dels är det ett generellt tyckande i att portningar av riktigt gamla spel enbart är en fan service, inte för att få nya fans. Jag kanske hade tyckt det här var riktigt coolt för 12-13 år sedan, men i dagens ljus kan jag inte det. Är jag bortskämd av de tekniska landvinningarna sedan dess? Kanske.
Det är förmodligen därför jag inte heller köper och sväljer saker som den kassa kontrollen och det väldigt skräniga ljudet. To be fair så spelade jag mig åtminstone ut ur staden, vilket heller inte är särskilt långt eller tidskrävande, men det ger inte riktigt ett lika tydligt narrativ i krönikan för den känsla jag vill beskriva.
I slutänden är krönikor och recensioner trots allt enbart personliga tyckanden, och jag har aldrig varit mycket för objektivitet när det kommer till spelande. För hur kvantifierar man ett spel? Antalet polygoner? Antalet individuella musikstycken? Mängden pengar som investerats i det? Det enda jag kan mäta och uttrycka är min egna känsla, och den var den här gången ”jag tänker inte investera min tid i det här”. Således är det allt jag kan skriva i min text om det.
Tack för din kommentar! Hoppas du tycker att jag förklarade min ståndpunkt tydligare!
Jag förstår verkligen recensionen, som en recension till en remastrad version. Hade jag själv spelat det för första gången idag hade jag inte klarat av det, då jag fortfarande minns att även då de förrenderade grafiken ibland gjorde att man ofrivilligt sprang fram och tillbaka.
Egentligen vill jag säga att du borde ge spelet mer chans, då det är mer känt för sitt manus än sin grafiska och speltekniska prestation (hoj ojoj vad jag slänger ur mig hittepå-termer). Även om AD’n är underbart genomtänkt så håller inte grafiken måttet. Komiken, karaktärerna och historien om M. Calaveras utveckling från lieman till casinoägare osv. håller dock än måttet
Spelet borde få en ordentlig genomspelning och det gör kanske mest ont i mitt nostalgihjärta, men…. men är det remstrat måste det ju få en recension till dags dato, och då håller det inte.
Rip.. in peace