Under lördagarna fram till Skräckafton kommer vi på riket att prata lite djupare om streamens tre avslutande storspel! Först ut har vi Pim och Linus, som blickar tillbaka till den förvånansvärt imponerande PS4-exklusiviteten Until Dawn. Eller som de kallar det: skräckspelens vaporwave.
Uppenbarelsen att jag faktiskt hade ett par tuttar när jag kikade ner slog hårdare än jag trodde. Sen buggade kameran resten av spelet så att min byst täckte halva synfältet. Jag var Dolly Parton. Fast i min cell med en otroligt skrämmande tjej. Det som var hemskt med henne var att ögonen höll på att ramla ur huvudet och att näsborrarna konstant vibrerade. Jobbig tjej, helt galen.
Brittiska spelstudion Supermassive Games hade inte den mest anmärkningsvärda meritlistan innan 2015, men ambitionerna verkar vara ungefär desamma sedan studion startades.
Imorgon tisdag kommer Ludde och Lollo sätta sig ned för den tredje sittningen med Until Dawn. Ni hänger väl med?
Imorgon torsdag tänker Ludde och hans bättre hälft Lollo fortsätta med sin genomspelning av Until Dawn. Förmodligen kommer Ludde skrika till och kanske även denna gång ta av Lollo strumporna.
Imorgon fredag tänker Ludde och hans livskamrat Lollo påbörja en genomspelning av Until Dawn. De har redan en gång tidigare spelat igenom det tillsammans men de har alltid känt att de kan prestera bättre.
Vi spelat otroligt mycket, vi har bråkat, kivats och diskuterat fram vår gemensamma topp 10-lista som ni hörde i vår podcast tidigare i veckan. Här kommer nu vår gemensamma lista i text-form, våra individuella Topp 5-listor och sist, men absolut inte minst “Folkets val”. Mycket nöje!
Eftersom resten av Svamparna var fasligt upptagna så är det denna söndag Ludde och Linus som fixar biffen. Det pratas brädspel och Star Wars och traumatiska minnen från Fallout Shelter. Och så bjuder Ludde på en brännhet dos hiphop. Yo yo yo!
Den svarta kvinnan som skriker åt duken på bion är en av de tröttaste klichéerna vi har, men ändå tror jag vi alla, i alla fall inombords, ropat till den lättklädda tonårstjejen i en skräckfilm som bara måste undersöka vad som finns bakom dörren. Jag själv tycker det är kul när man låter sig dras med så mycket i en film, och det är framförallt klassisk skräck som lyckas med det, hur campy och b-filmsdålig den än må vara. Until Dawn är precis det här, en kliché du vill skrika åt.
