Så här i Telltale-tider så tänkte jag som nyfrälst fundera lite över känslor och hur de förmedlas i bland annat The Walking Dead. Eller snarare, hur känslorna kommer ut ur handkontroll och interface på ett sätt ganska unikt för just Telltale Games.
När jag var barn så fanns det ingen i min direkta närhet som kunde inviga mig i spelens och datorernas värld. Mina föräldrar var inte intresserade och den enda som på något sätt gav mig en liten hint var en lärare som en gång lät oss barn spela Diablo.
Jag ville spela. Jag ville få spela hemma och inte bara hos kompisar. Det var under tiden när en dator började bli allt mer nödvändig, inte som i dag men det började smyga sig på.
I en annan värld skulle jag gå genom livet skiträdd. Ni vet, den där alternativa tillvaron där valfri apokalyps inträffat och gatorna ägs av något annat än människor. Zombies, sjukdomar, dinosaurier, take your pick. Jag skulle inte vara den som står där på frontlinjen med en kofot i handen. Jag vill tro mer om mig själv, men när kniven väl ligger mot strupen kommer jag inte vara den där som tar kommandot och leder.
