Gästkrönika

Hand i hand med spelen genom livet

När jag var barn så fanns det ingen i min direkta närhet som kunde inviga mig i spelens och datorernas värld. Mina föräldrar var inte intresserade och den enda som på något sätt gav mig en liten hint var en lärare som en gång lät oss barn spela Diablo.
Jag ville spela. Jag ville få spela hemma och inte bara hos kompisar. Det var under tiden när en dator började bli allt mer nödvändig, inte som i dag men det började smyga sig på.
Så mamma pratade med en bekant som ordnade en dator åt oss. Inte den bästa datorn i världen men den fungerade. Tillslut fick vi till och med internet, långsamt modem som inte gick att använda när någon skulle prata i telefon.
Jag vet inte om det var samma bekant till familjen eller en annan, men någon gav mig en skiva med piratkopierade spel. Det var en salig blandning och jag kan inte komma i håg alla. Jag tror det var några lärorika spel, jag vill minnas att det fanns en variant av Pitfall. Inga av dem var nya, de hade redan då ett antal år på nacken. De fick som sagt plats på en cd. Det jag minns tydligast är Doom.
Doom_cover_artDoom med sin häftiga musik, med monster. Där jag kunde iklä mig rollen som en stenhäftig person som använde våld. Jag fick skjuta med både gevär och pistoler och en gång hittade jag till och med motorsågen.
Jag förstod inte så mycket, jag vet inte ens om jag kunde spara för jag vill minnas jag spelade om samma bana varje gång.
Den stora tjusningen var att det var förbjudet. Min mamma är och har alltid varit emot våld som underhållning. Hon har aldrig riktigt predikat, men sett till att jag inte utsättes för så mycket sådant i min barndom. Åtminstone inte tills jag var så stor att hon inte kunde hindra mig.
Ibland spelade jag Doom när jag var arg på min mamma. Det gav någon form av dubbel njutning. Dels att få döda fula monster med högljuda skjutvapen. Dels att det var något som mamma verkligen inte skulle tycka om. Spelet blev ett sätt för mig att få utlopp för mina känslor.

Det finns människor som skulle få moralpanik över det här. En flicka på en sådär elva år som spelar våldsamma spel för att få utlopp av ilskan när hon bråkat med sin mamma. I vissas värld kan det inte vara nyttigt. Dessa kan dock lugnas med att jag i mitt liv endast slagit en person, och det var en alkis som snodde min hatt. Jag slog inte ens hårt. I verkligheten är jag svag och skriker i bland men skulle springa om någon hotade med stryk.
Spel gjorde mig aldrig våldsam, det gjorde mig snarare lugnare. Det är bättre att skjuta pixelmonster än att slå sönder saker eller personer.

Även idag när jag är på dåligt humör kan spelen hjälpa mig. På olika sätt. Jag kan dra ihop ett gäng kompisar över Skype och slakta zombies i Left4Dead om jag är arg. Samma form av katharsis nu som då.
20121224070204Jag är en person som sällan gråter. Om jag känner ett behov av att gråta för andra saker runt mig, för den riktiga världens orättvisor, så finns spelen där för mig. Det är bara att sätta i gång The Walking Dead och tårarna kommer som på beställning.
Lika så kan jag genom spel även vid unika tillfällen få gråta av skratt. Som när de sjungande kultisterna i Magica-expansion The Stars Are Left började sjunga på sin egen variant av Ebba Gröns Die Mauer. Jag skrattar så magen gjorde ont och så vi dog i spelet eftersom jag för en stund inte kunde hantera ett tangentbord.

Ibland kan jag även få bli rädd, jag kan få bli frustrerad, jag kan bli hänförd av nya stora världar.

I dag så kan jag få upplevelser genom spel som jag hade haft svårt att få genom en annan kulturform. Papers Please har gett mig förståelse för hur hemskt det måste vara för människor med yrken som kan avgöra andras öden. Att kanske döma någon till döden för att jag ska ha råd med mat och medicin åt min familj. Det finns riktiga människor som lever så.
Spel kan alltså även ge mig djupare insikter om sådant som jag nog aldrig annars funderat över, och det medan jag blir underhållen.

Spel kan alltså även ge mig djupare insikter om sådant som jag nog aldrig annars funderat över, och det medan jag blir underhållen

Så jag har svårt att se hur många som inte själv spelar ser ner på vår hobby. Att de inte ser spel som kultur. Spel som kan beröra på så många nivåer. Som kan nå hela känslospektrat. Som kan berätta storslagna historier om allt från hjältar som räddar världen till en tonårsflickas problem med föräldrar som inte kan acceptera henne för den hon är.
Jag hoppas att världen snart får upp ögonen ännu mer för vilken underbar kulturform det här är. Som kan ge en allt från enkelt tidsfördriv på pendeltåget till tårar och ögon som öppnas för helt nya perspektiv.

Text av Johanna Taller

jag En skåning som älskar spel av de flesta slag. Nördfeminist, kattägare, berättare och teaterapa. Kort och arg med en Lilla My-tatuering. Hopplöst förälskad i Death från Sandman. Bär ofta hatt bland folk. Sitter i Sverok SKuDs styrelse och är rådsmedlem i Sveroks Kulturråd. Lägger nästan all vaken tid till eskapism av olika slag i brist på sånt där arbete som vuxna tydligen bör ha. Skriver ibland på SpelKult.

Kommentarer

  1. Lasselelle skriver:

    Riktigt bra skrivet!
    Känner igen mig in en hel del av det här. =)

Skriv en kommentar