Recension

Dubbelrecension — Ivy The Kiwi?

VAD LUDDE TYCKER OM WII-VERSIONEN:

Det är synd om Ivy the Kiwi? Hon har tappat bort sin mamma. Hon är en fågel. En fågel som inte kan flyga och till råga på allt verkar det som om hon är blind också. Hon har helt enkelt kommit ur sitt ägg med sämsta möjliga förutsättningar för att kunna överleva.

Det är nämligen en hård värld där utanför skalet. Sylvassa taggar, att ramla på, diverse gnagare och flygfän som inget hellre vill än att sätta stopp för Ivy the Kiwis? redan så orättvisa liv och inte att förglömma livsfarliga vattendroppar som kan dränka Ivy när hon minst anar det.

Vilken tur för Ivy the Kiwi?, att du som spelare finns där för henne. Med hjälp av din wiimote kan du nämligen skapa ”lianer” som fungerar som broar, studsmattor, skyddstak eller vad som kan tänkas behövas för att Ivy ska ta sig vidare i sin jakt på sin mamma.

Låter det fånigt och lite barnsligt? Det tyckte även jag, men det är det som är charmen med Ivy the Kiwi. Att det presenteras som ett oskyldigt spel riktat till små människor. Utseendemässigt ser det ut som om det skulle vara taget ur en barnbok, inte alls olikt Yoshis Island. Men en aningen brunare. Sen efter en stund visar det sig vara ett spel som är helt oförlåtande och brutalt mot dig som spelare.

Dör Kiwi, är det bara att börja om från början, inga checkpoints på banorna här inte. Och dö, det kommer hon att göra. Vissa passager trodde jag aldrig att jag skulle övervinna, men då gäller det att inte ge upp, utan att lugnt och fint räkan till 10 och ignorera att det står FAIL på TV-skärmen.

Så klart är det inte bara att lyckas ta Ivy helskinnad från punkt A till punkt B på banorna i de olika världarna som är målet. Vill man vara extra duktig, finns det att samla på varje bana 10 fjädrar, men att ge sig ut på jakt efter alla 10, brukar ofta sluta med att Ivy dör en ond bråd död, eller helt enkelt med att tiden tar slut!

Precis, det är inte bara det att Ivy har det kämpigt att överleva, hon måste även göra det under tidspress.

Även fast jag har slitit mitt hår i frustration och försökt hitta på helt befängda orsaker till varför jag inte lyckas få Ivy dit jag vill, så har jag älskat varje minut. För mig har det nästan varit en lika fantastisk upplevelse att få stifta bekantskap med Ivy the Kiwi? som det var när jag för första gången satta mig och spelade Braid. Det är när det släpps spel som Ivy the Kiwi? som Nintendos Wii visar vilken rolig spelmaskin det är!

Tyvärr tror jag att det är som så, att det inte är så många som kommer att ta sig tiden att lära känna Ivy the Kiwi? i tron av att det är ett ”typiskt Wii-spel” dvs, ett spel riktat för en yngre målgrupp (observera att detta är inte min ståndpunkt). Jag hoppas att denna text kan få några av er att åtminstone ge stackars Ivy the Kiwi? en chans? Hon förtjänar ett bättre öde, än att hamna i spellådan på ICA!

VAD TOMMY TYCKER OM DS-VERSIONEN:

Minns du Kirby’s Canvas Curse? Det borde du, för det är ett av de allra bästa DS-titlarna någonsin. Eftersom Ivy The Kiwi bygger lite på samma koncept har jag sett fram emot spelet ända sedan jag först hörde talas om det. Precis som du ritade regnbågsstreck med Kirby, så ska du rita upp vinrankor (jag tänker kalla dem vinrankor) som Ivy ska gå på. Med hjälp av vinrankorna skyddar du henne från faror, som oftast består av elaka möss och taggiga väggar. Ty Ivy är en sannerligen korkad och alldeles nykläckt liten fågel, och förstår inte bättre än att hela tiden gå rakt fram.

Men det blir lite mer tekniskt än så, eftersom du kan använda stylusen för att ta tag i vinrankan, och dra tillbaka den för att sedan släppa taget så att Ivy flyger genom luften med näbben före. Det tar inte bara kål på de elaka fienderna, utan kan även förstöra väggar. Kontrollerna blir faktiskt riktigt roliga när du väl fått häng på det, och snart rentav slänger du upp Ivy i luften genom att rotera vinrankorna. Men även om det oftast fungerar riktigt bra att guida den lilla bruna pippin förbi farorna, så har kontrollerna vissa problem.

Mitt största missnöje med kontrollerna grundar sig i det faktum att du inte kan ta bort en ritad vinranka. En vinranka försvinner först när du ritat tre nya, då bara tre stycken kan existera samtidigt. Om du ritar fel och råkar blockera vägen för Ivy måste du alltså rita upp nya vinrankor bara för att få den första ur vägen. Såvitt jag vet finns det inget sätt att rensa skärmen från vinrankorna, och det hade gjort  mycket för spelet om man bara låtit oss göra det med ett tryck på L-knappen till exempel.

Grafiken i Ivy The Kiwi är bedårande samtidigt som den är kyligt höstig – vilket såklart passas säsongen. Tyvärr bjuder spelet inte på den variation jag hade önskat. Har du sett en bana i Ivy The Kiwi har du en klar bild av hur estetiken kommer te sig spelet igenom, och du ska inte räkna med några drastiska variationer i miljö eller bandesign. Däremot finner du nästan hela tiden nya utmaningar som ställer dina färdigheter på tårna.

Hade jag kul med Ivy The Kiwi? Ja, absolut. Det är ett riktigt charmigt spel med beroendeframkallande gameplay. Det finns inga checkpoints, men banorna är relativt korta och spelar på det där ”bara en gång till” tillräckligt väl för att komma undan med det. Saken är bara den att det redan finns liknande spel till DS som är både bättre och billigare.

Om du inte redan spelat Kirby’s Canvas Curse och Soul Bubbles föreslår jag att du plockar upp dem i stället, då du säkert kan så tag i dem för mindre än Ivy The Kiwis prislapp på 300kr. Om du däremot redan spelat och älskat de spelen kan jag absolut rekommendera Ivy The Kiwi. Det når inte upp till några fantastiska nivåer, men har sannerligen tillräckligt med ljusa stunder för att värma dig i höstmörkret.

Inga kommentarer

  1. oscarn skriver:

    Tycker det är utmärkt att ni recenserar båda versionerna så att man kan få en uppfattning av båda och vilken som är bäst.

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Ja, om vi har läge att göra det så ser vi till att ordna en text för varje version. 🙂 Idag blir det likadant med Sonic Colours.

  3. Kindo skriver:

    Jag instämmer. Multiformatstitlar bör ha en sektion för samtliga format (i den mån det är väsentligt och möjligt, förstås), eller åtminstone ha det tydligt specifierat vilket format recensenten har spelat; att det dröjde nästan 60 nummer innan LEVEL förstod detta är lite pinsamt (och ni gör det ändå bättre, i och med regelrätta dubbelrecensioner).

Skriv en kommentar