Intryck

Final Fantasy XIII-2

HÄR BÖRJAR TRE STYCKEN OM MIN RELATION TILL FINAL FANTASY:
Jag tror ingen spelutvecklare sjunkit mer i mina ögon än Square Enix de senaste tio åren. Okej, kanske bortsett från Rare då. Precis som många andra har jag en speciell plats för Final Fantasy i mitt hjärta. Jag vill kunna säga att jag följde serien innan den exploderade, och del sju nästan helt på egen hand tog JRPG till västvärlden. Men sanningen är att jag – som så många andra – upptäckte Final Fantasy i och med seriens Playstation-debut. Då var jag 14 år gammal, och hade aldrig ägt en konsol som inte var från Nintendo. De enda gångerna jag kunde få en dos av Final Fantasy var hos en vän, och därefter började jakten på de sex föregångarna som siffran sju antydde existerade. Jag konstaterade snabbt att den allra första titeln till NES inte var något för mig. Men så fick jag uppleva Final Fantasy IV, och det var där min intima relation till Final Fantasy bortom baksätesspelandet inleddes.

Vad var det för fel med såna här strider?

Precis som det idag är svårt att föreställa sig ett spelklimat där förstapersonsskjutare inte dominerar, var det under slutet av 90-talet lika svårt att föreställa sig en värld där JRPG inte spelar en framträdande roll. Men precis som plattformsgenren tappade mycket av sitt värde, var även JRPG dömt att förlora tronen. Och den här generationen skulle jag vilja påstå att genren genomgått en kris. Det senaste spelet i serien som förtrollade mig var Final Fantasy IX, som även var det bästa hittills. Efter det hände något. Karaktärsdesignen, röstskådespeleriet, musiken, berättelserna, stridssystemen. Det fanns ingenting som drog mig till serien längre. Den där intima relationen var som bortblåst. Magin var försvunnen. Genren höll sig fortfarande relevant under PS2-eran, men under andra halvan av 00-talet föll det kraftigt.

Final Fantasy XIII skulle föra in JRPG i den nya generationen. Genren hade fortfarande inte haft en stor hit på HD-konsolerna, och när vi såg de första bilderna verkade allt så otroligt lovande. Men när vi väl spelade det tyckte många av oss ändå att något saknade. Det kändes inte som Final Fantasy. Personligen hade jag inte mycket emot de linjära kartorna, men stridssystemet var något jag inte kunde fatta tycke för. Jag saknade de omgångsbaserade och strategiska striderna, där det handlade om att använda kraftfulla magier och förse karaktärerna med statusförbättrande utrustning. Storyn var inte längre sådär simpelt kraftfull, och karaktärerna utstrålade varken värme eller personlighet – bortsett från Lightning och ibland Sazh. För att inte nämna avsaknaden av en riktig antagonist i en serie som tidigare stått för spelvärldens mest kända elakingar. Vad FFXIII däremot hade, var skitsnyggt hår och några av seriens bästa musikstycken någonsin.

HÄR BÖRJAR JAG ÄNTLIGEN SKRIVA OM FINAL FANTASY XIII-2:
Först och främst: Jag gillade verkligen inte Final Fantasy XIII som ett spel. Det första jag såg av FFXIII-2 var Lightning – den enda karaktären jag gillade från föregångaren, och den enda protagonisten jag inte aktivt hatat sedan Zidane – klädd i traditionell rustning. Jag vågade tro att man skulle spola den futuristiska estetiken för något mer medeltida fantasy. Sedan visades vad som såg ut att vara en riktigt elak antagonist upp. Ännu en tidigare okryssad låda fick en röd bock. Hur mycket jag än ogillade FFXIII kunde jag inte låta bli att hoppas på FFXIII-2. Men snart insåg jag att FFXIII-2 i stort sett bara är mer av FFXIII, men några förändringar. Här fanns inga medeltida miljöer, och stridssystemet  såg fortfarande lika oengagerat ut. Vore det inte för att recensera det skulle jag aldrig spelat FFXIII-2. Och det skulle kanske varit det största misstaget jag hade begått i år.

Hon är knappt med i spelet. Sorry.

Precis som FFX-2 handlar om att hitta Tidus, handlar FFXIII-2 om att hitta Lightning. Ta det försiktigt med kreativiteten där, Square Enix! Men medan alla borde vara glada att slippa Tidus i FFX-2, saknar jag verkligen Lightning i FFXIII-2. Att inte få spela som Lightning trots att hon är central i spelets första trailer och dessutom avbildas på spelets omslag känns lite bait and switch. Speciellt när hon faktiskt är spelbar under en kort stund under spelets inledande scen, för att sedan bytas ut helt och hållet bytas ut mot sin mycket mindre coola lillasyster Serah. Tillsammans med Serah har vi även Noel, som förmodligen hittades i papperskorgen med ratade karaktärer från nästa Kingdom Hearts. Historieberättandet i FFXIII-2 är förbättrat jämfört med föregångaren, men innehåller fortfarande krystade dialoger, konstiga gester och frekventa flämtningar. Nytt är dialogvalen som poppar upp ibland, och som säkert kommer få mycket kritik men som jag själv faktiskt gillar, även om de inte verkar ha någon större betydelse för scenens utgång. Halvvägs in i spelet blir det även ganska svårt att hänga med, då det känns som att manusförfattarna aldrig slutar hitta på nya saker hela tiden. Men så är det kanske inte så lätt att göra det enkelt när det handlar om tidsparadoxer.

Det är sant att FFXIII-2 är väldigt likt sin föregångare. I stället för att ändra mycket, har man sett till att fokusera på det allra viktigaste. Alla problem från FFXIII är inte fixade, men tillräckligt många för att övertyga mig om att Square Enix verkligen lyssnade på kritiken. Visst handlar FFXIII-2 om att vilja göra mer av en spelmotor som kostade att utveckla, men också om att helt ärligt vilja rätta fel och försöka vinna tillbaka de fans som kände sig besvikna. Även om det inte finns en helt öppen värld att vandra eller flyga omkring i, är platserna du besöker mer öppna än i föregångaren. Här finns till och med stora öppna fält att ränna omrkring på, med belöningar för att utforska hela kartorna och hemliga föremål gömda här och där. Mycket av det klassika upplägget är med andra ord mer eller mindre tillbaka, och jag tjöt lite av lycka när jag plötsligt stod och köpte utrustning och föremål i en butik. Men Square Enix har inte gått hela vägen, och det finns till exempel fortfarande inga byggnader att gå in i eller en öppen världskarta att utforska. I stället rör du dig från tidsepok till tidsepok via en hubmeny.

Mer yta. Färre bilder i sekunden.

Under dina resor fram och tillbaka i tiden och alternativa utgångar besöker du mycket mer varierade miljöer än vad jag minns från FFXIII. Det är futuristiska utopier, primitiva samhällen, vackra bergsbyar och antika ruiner. Men när Square Enix gått från linjära korridorer till mer öppna labyrinter har det kommit med ett pris. Trots att presentationen inte är lika skarp i FFXIII-2 plågas spelet av en märkvärt sämre bilduppdatering jämfört med föregångaren. Och då har man ändå kompromissat bort fienderna, som i stället dyker upp i en variation av den gamla skolans slumpmässigt genererade strider. När en fiende plötsligt dyker upp från ingenstans är det upp till dig att antingen angripa, eller springa därifrån tills den försvinner. Även om det här är med stor sannolikhet är en kompromiss för att bespara bilduppdateringen ytterligare problem, tycker jag även det gör det lättare att bestämma vilka strider jag vill ta och vilka jag vill undvika. Förutom när det sker på broar eller trånga korridorer, då det är precis lika frustrerande som vanliga slumpmässiga strider eftersom det inte finns nånstans att fly.

Mitt största problem med Final Fantasy XIII var helt klart stridssystemet, som aldrig lyckades få mig att känna mig delaktig. Jag kände aldrig att något strategiskt tänkande uppmuntrades. I Final Fantasy XIII-2 har små förbättringar gjorts. Till att börja med läggs ytterligare djup till eftersom att du nu kan utrusta karaktärerna med olika vapen och föremål som ändrar deras status. Paradigmbytena sker mer dynamiskt, och det handlar mycker mer om att hålla sig på tårna för att när som helst byta till en defensiv taktik, för att bara ett par sekunder sedan snabbt behöva byta till en tredje. Det känns som att spelaren har mer kontroll över hur striderna utspelas, och det faktum att gruppens ledare kan dö utan att striden automatiskt förloras öppnar för mer offensiv frihet. Trots att Serah och Noel är de enda personerna du slåss med, finns även utrymme för ett husdjur vid deras sida. Olika husdjur har precis som dem roller som Commando, Ravager, Saboteur, Synergist, Sentinel och Medic att spela som. Även här öppnar det upp mer i striderna, eftersom du kan byta mellan olika husdjur med olika egenskaper. Stridssystemet är inte förändrat, men noga finslipat till en högre nivå av dynamik och frihet.

Problemlösning är tillbaka. <3

Men alla förändringar i stridsystemet är inte av godo. Någon på Square Enix (förmodligen samma person som föreslog heavy metal growl i bosstriderna) tycker nämligen det är klokt att slänga in quicktime events i ett Final Fantasy. Quicktime events som inte ens känns originella eller inspirerade på något sätt. Det är alltid samma ”styrspak till höger” följt av ”tryck B” för att se Noel springa upp på en jättes rygg i en snygg cinematisk sekvens. ”Styrspak uppåt” följt av ”tryck upprepade gånger på A” för att Serah ska skjuta med sin pilbåge rakt i monstrets öga. Det är såklart viktigt att påpeka att majoriteten av dessa quicktime events bara sker under enstaka delar av bosstrider, men alla husdjur har även en varsin superattack som kräver att du trycker snabbt på knappar i vanliga strider. Personligen led jag inte mycket av det eftersom mitt husdjurs superattack är helt värdelös, men jag kan tänka mig att det blir lite tråkigt om det faktiskt finns en vits med att använda den.

Som jag förklarade tidigare är den här texten skriven av någon som älskar Final Fantasy, men som verkligen blev besviken på Final Fantasy XIII. Om jag lyckats väl med den här texten framgår det förhoppningsvis att jag faktiskt gillar Final Fantasy XIII-2. Kanske har det lite att göra med lägre förväntningar, men Square Enix har faktiskt lyssnat på kritiken och tagit många steg åt rätt riktning utan att för den delen alienera fansen av föregångaren. Man har till och med lagt till problemlösning både på stora och små skalor, sidouppdrag, minispel och anledning att återbesöka platser. Final Fantasy XIII-2s största brister är presentationen. Det ser inte lika snyggt ut, bilduppdateringen haltar och musiken gränsar oftast mellan horribel och acceptabel. Om du kommer gilla FFXIII-2 hänger alltså mycket på vad du prioriterar med serien. Nu är jag än så länge bara lite mer än halvvägs genom äventyret (ca 15 timmar in), och mitt slutgiltiga omdöme kommer först i månadsresumén. Men det är säkert att säga att FXIII-2 är ett rejält steg i rätt riktning, även om det fortfarane inte riktigt lever upp till seriens anrika arv.

Skriv en kommentar