Gästkrönika

Min gamermamma

Jag vågar nog påstå att jag är en av dom få vuxna kvinnorna idag som haft privilegiet i att få växa upp i en miljö med en stark kvinnlig gamerförebild, och det är min mamma. I min familj så var dom traditionella rollerna ombytta, hos oss var det mamma som spelade och min pappa som mest såg det som ett slöseri med tid. Jag tror att detta gett mig en lite annorlunda bild av hur kvinnor och tjejer kan relaterar till och se på spel.

Jag sitter uppkrupen bredvid mamma och ser på medan hon skjuter monster i Doom
Några av mina bästa minnen från min uppväxt är av hur jag sitter uppkrupen bredvid min mamma och ser på medan hon skjuter monster i Doom, och från när vi hyrde spel på helgerna som vi sen stannade uppe på tok för sent för att försöka spela klart. Jag minns också glädjen jag kände den julen då jag fick min första alldeles egna konsol, ett Playstation. Och att jag sedan spelade igenom varje demo på skivan som följde med tills den var helt nött. För mig har det aldrig varit något konstigt med det, för mig har spelandet endast varit en naturlig del av mitt liv och något som jag gjort för att jag tyckt att det är roligt. Det dröjde fram tills jag var i tonåren innan jag insåg att jag som tjej var rätt så ensam i mitt spelintresse.

Jag måste erkänna att visst finns det aspekter med spel som kan alienera tjejer, vissa spel är väldigt sexistiska och orealistiska i sin porträttering av kvinnor. Men som liten så såg jag aldrig Lara Crofts onaturligt stora bröst, jag såg endast en stark och modig kvinna som var ute på spännande äventyr i främmande länder och som kunde minst lika mycket som killarna. Det hjälpte till att bygga upp ett starkt självförtroende och en tillit i mina egna förmågor som jag bär med mig än idag.

Därför tycker jag att det är utmärkt att spelindustrin sakta med säkert jobbar med att försöka porträttera kvinnorna i spel på ett mer realistiskt sett, och att ge oss valet att inte bara få spela som hjältar men även som hjältinnor i våra äventyr. Men vi behöver även flera starka kvinnor i vårt vardagliga liv som är öppna med att dom spelar. Mammor, systrar och dagisfröknar som kan agera som dessa starka förebilder för små tjejer så vi kan ta bort stigma som följer med om man som tjej erkänner att man har ett spelintresse. Jag önskar att det i framtiden kommer finnas många fler små tjejer som får dela liknande varma stunder och minnen med sina mammor som jag fick dela med min och att även dom, liksom jag, får uppleva den känsla som man får när man äntligen lyckats klara av den där bossen och räddat prinsessan.

Text av Isobel Gelman

 

Isobel kommer ursprungligen från Boden men flyttade vid 16-års ålder ner till Stockholm med sin mamma och bor idag i Nynäshamn med sin sambo och två katter. När hon inte spelar så sysslar hon gärna med politik och läser Tolkien. Just nu ser hon mest fram emot Dragon Age III: Inquisition samt det nya Tomb Raider spelet och hon spelar lika gärna på PC som på konsol.

Kommentarer

  1. Woopidoo skriver:

    Skojj!

    jag känner igen mig helt!, Mor min lirade rätt mycket Doom när jag var liten,doom och commander Keen var det oftast.
    Vi hyrde även till och från spelkonsoler i olika slag, oftast turtles: hyperstone heist.

    Minns en gång vi hade hyrt Sonic the hedge hog 2 till sega megadrive, som jag inte alls kom väldigt långt på och nötte ut och in. Jag kommer hem från att ha varit ute på gården och lekt med grannungarna och upptäcker att min mor sitter och lirar sonic och har kommit bra längre in i spelet än jag nånsin kom.
    självklar ville jag ta över kontrollen då, och kom inte alls längre i spelet för den delen, Men det var första gången jag insåg ordentligt att vem som helst kan uppskatta spel

Skriv en kommentar