De flesta spel vi ser i spelhyllan idag har en stridshärdad man på framsidan. Han är ett krigsobjekt, vars inre känsloliv är ovidkommande för den som spelar spelet. Spelen går ut på att män dödar män. Om man räknar proportionerna av män som dör i förhållande till kvinnor i film och TV, så är siffran 95%. När en kvinna väl dör i ett spel eller i en film är det en skymf som måste hämnas till varje pris. Och om kvinnan hotas på ett eller annat sätt är det hjältens jobb att utsätta sig själv för fara för att åter föra henne till säkerhet. Och belöningen för detta? En puss eller en annan symbolisk handling som visar kvinnans uppskattning. Vi ser exempel på det här i en mängd spel som sträcker sig från Double Dragon till Super Mario. Även om berättelserna skiljer sig i förhållande till allvar och stil, så är grundkoncepten de samma.

När spelen kritiseras för sin handling, ofta utifrån perspektivet att det finns för få “starka” kvinnliga karaktärer, så är en vanlig bortförklaring till detta att de representerar en typiskt manlig fantasi och de flesta av dessa spel görs av män för män. Vilket till stor del är sant. Den mesta statistiken pekar på att de här spelen spelas av en övergripande majoritet av manliga spelare. Ändå skulle jag vilja hävda att detta både är en typiskt kvinnlig och manlig fantasi. Den största skillnaden ligger i berättelsens perspektiv, och hur männen och kvinnorna framställs. Ser vi på romantiska noveller skrivna för en kvinnlig publik är berättelsen ungefär den samma, även om det här snarare handlar om vilken man som kommer rädda kvinnan och således vinna hennes hjärta. Exempel är allt från Twilight-filmerna till True Blood på HBO.

Så varifrån kommer den här könsrollen? För att förklara det tror jag vi måste börja med att gå långt bak i mänsklighetens historia.

När vi på stenåldern levde i jägar- och samlar-samhällen behövde vi på bästa sätt dela upp arbetsbördan mellan könen för ha så stor chans som möjligt att överleva. Ett fåtal män kan i teorin försäkra en hel stams genetiska fortlevnad, medan en ensam kvinna tillsammans med ett flertal män inte alls har samma möjlighet att föröka sig. Därför har mannen kunnat ta större risker än en kvinna utan samma konsekvenser för den större gruppen.

Från tidig ålder uppfostras män till att vara förbrukningsbara
De samhällen som överlevt historiskt har alltså varit de samhällen som bäst kunnat motivera sina män att vara redo att riskera sina liv för andras överlevnad. Även så i krig mot andra stammar, där de kan vinna jaktmarker eller rikedomar åt sin egen stam. Mäns större fysiska styrka i förhållande till kvinnor har varit naturens sätt att bättre ta till vara på detta faktum.

Från tidig ålder uppfostras män till att vara förbrukningsbara, genom att de får lära sig att inte visa känslor eller klaga när de gör sig illa, och även genom att erbjudas belöningar och ära om de är redo att ge sitt liv i krig. Ju tuffare den ekonomiska och ekologiska situationen är, desto mer framträdande visar trenderna att de här egenskaperna blir.

Ett modernt exempel på det här är kompetitiva sporter. Det är framför allt män som deltar i den här typen av idrott, såsom ishockey och amerikansk och vanlig fotboll. Kvinnor deltar också i de här sporterna, kanske mer idag än förr. Men det är ändå männens variant som är den som vinner mest popularitet i befolkningens ögon. Sporter där ren atletisism är i fokus gör inte riktigt samma skillnad på manliga och kvinnliga deltagare. Kvinnliga atleter, så som Karolina Klüft eller Anja Persson är välkända namn i folkmun. Men när man ber någon nämna en kvinnlig fotboll eller hockeyspelare så får de antagligen tänka till lite längre. Dessa sporter har inte samma kompetitiva element, och kan snarare ses som en hyllning till höjden av mänsklig fysisk förmåga och skicklighet. Något som är universellt för båda könen.

Det är för en man är skamligt, särskilt inom sporten, att inte leva upp till sin roll
Men de kompetitiva sporterna går i högsta grad ut på att män tävlar mot varandra, visserligen i färdighet, men även i hur mycket stryk de tål att utsätta sig för. Kanske är hockey och amerikansk fotboll de extremaste exemplen här, men det är applicerbart på fotbollen också. Det är i grund och botten krig på låtsas. När en man beter sig för försiktigt eller inte kämpar hårt nog, blir han anklagad för att bete sig som en flicka. Inte för att flickor anses vara mindre värda än män, utan för att det för en man är skamligt, särskilt inom sporten, att inte leva upp till sin roll.

I den amerikanska fotbollen är det den kvinnliga cheerleader-klacken som hejar på männen. “Jocksen” är de som i skolkorridoren har bäst tur med tjejerna. Att vara villig att utsätta sig för fara associeras med att bli populär hos det motsatta könet. På våra egna breddgrader är David Beckham till exempel ett av vår tids stora manliga sexobjekt. En plats han delar med ett flertal andra män som bland annat är kända för sina roller i actionfilmer.

Historiskt har pojkar som inte levt upp till de manliga idealen hånats. På den tiden då manlig förbrukningsbarhet var av stor vikt för samhällets överlevnad utgjorde de människor som inte passade in i de etablerade könsrollerna ett hot. Det var alltså i samhällets största intresse att försöka få så många som möjligt att rätta sig efter ledet.

För de pojkar som i modern tid inte känt att de kunnat leva upp till de här idealen har kanske främst utanförskap och mobbing varit resultatet. Lösningen för många har då blivit verklighetsflykt i form av till exempel serietidningar och TV-spel. Och om vi kollar på innehållet i dessa spel och serier så går de i allra högsta grad ut på att leva sig in i den typiskt manliga rollen som en känslokall hjälte, där målet i många av fallen är att rädda en kvinna och vinna hennes uppskattning.

Industrialisering och fredstider har på många sätt gjort den traditionellt manliga rollen mindre betydelsefull idag än vad den var för ett hundratal år sedan. Precis som teknologisk utveckling och samhällsreformer gjort med kvinnans roll som omhändertagare av barn och hem. Men de förväntningar vi lägger på pojkar framför allt har inte förändrats särskilt mycket. Samtidigt tycks den allmänpolitiska uppfattningen vara att det manliga är orsaken till de mesta av världens problem, och denna uppfattning blir förmedlad till pojkar redan i unga år.

Idag tror jag att många pojkar och män ser TV-spel och till viss del serietidningar som deras sista utpost. Dels för att de kanske inte känner att de kan leva upp till samhällets krav på sig själva, och dels på grund av ett samhälle som i större och större utsträckning vill förtrycka det manliga. Media framställer ofta män som simpla och omoraliska, personer som nästan alltid förtjänar vad de än får. Då blir TV-spelen en tillflyktsort där man kan känna sig bekväm i vem man är, och leva upp till de ideal man inte uppnår i verkliga livet.

(Bild lånad av Celeng)

Neurologisk forskning tyder på att våra hjärnor i allra högsta grad avgör vilka vi är, snarare än att vi bara är en blank tabula rasa, redo att inskriberas med vad samhället än önskar av oss. Således kanske man inte skall förvänta sig att de egenskaper och preferenser som evolutionen har tilldelat oss nånsin kommer försvinna helt. Men å andra sidan är också hjärnan på ett sätt väldigt plastisk och har förmågan att anpassa sig efter nya situationer.

Samhället kommer antagligen alltid behöva män som är redo att göra farliga och fysiskt krävande jobb, och som är beredda att ta på sig en uniform om freden i landet skulle hotas – även om det så klart finns rum för kvinnor på den fronten med. Detta är dock inte längre en daglig verklighet för de flesta av oss. Och män har i största grad en förmåga att vara konstruktiva och att bygga saker som leder till bättring för hela mänskligheten, om de bara ges möjlighet. Det har historien bevisat för oss gång på gång. Så vi borde kanske lyssna på våra pojkar och visa dem vilka möjligheter som finns för dem utöver att betraktas som utbytbara objekt vars välmående är ovidkommande för oss, och på så vis kan de själva se att de har möjligheten att vara något mer än bara en annan Marcus Phoenix eller en marinsoldat dömd att dö en gyttjig död på ett regnigt slagfält.

Text av Torbjörn Källström

Torbjörn Mitt namn är Torbjörn Källström. Jag är jobbar som tidningsbud på natten och illustratör på dagen. Jag tycker om att skriva också, men det gör jag mest som tidsfördriv. Har av nån anledning snubblat in på genusfrågor också, kanske från ett lite okonventionellt perspektiv, så det är det jag skriver om här.