Vem är jag, som sitter på min feta röv och spelar tv-spel om dagarna? Vem är jag, som skriver mina pretentiösa åsikter innanför folks ögonlock? Vem är jag, som med mina gäddhängsfladdrande armar kör ner min feministpropaganda i läsares halsar?

Frågorna har ställts och besvarats i kommentarsfälten till mina spelrecensioner, och således gett mig ny självinsikt. Men jag tycker inte synd om mig själv när mitt kön, min utbildning och mitt sätt att skriva på ifrågasätts. Det betyder å andra sidan inte att det gör mindre ont när jag inser att jag, bland mina kollegor, är ganska ensam om det. Trots det fortsätter jag att i stycke efter stycke skriva om hur spel är min vardagseskapism. Jag har krälat i sumpen av maktstrukturer i hela mitt liv, vilket återspeglas när min själ sipprar ur fingertopparna med varje ord jag skriver.

Mina ord vore mer värdelösa som olästa än som avskydda
Så istället vänder jag upp och ner på de inledande frågorna. Vilka är det som avgör vad som är rätt och fel när det kommer till att uttrycka intryck av spel? Det finns ett ganska uppenbart svar på den frågan: läsarna. Mina ord vore mer värdelösa som olästa än som avskydda. Så när många står och smeker åsiktsbaken måste även någon fatta tag i ordyxan och klyva den i två delar. Jag är därför hellre en vandrande vagina, en skam för journalistkåren och en usel skribent, än helt osynlig.

Vad vore spelkritik om den inte ifrågasattes precis som spelkritiker borde ifrågasätta spel? En del tycks se andras åsikter som blödande sår och försöker lägga band på dem med personangrepp. Men de blundar bara för det uppenbara: att likriktig kritik är precis som en kropp utan avloppshål – totalt värdelös.

Text av Kerstin Alex

Etnologen och journalisten Kerstin Alex berättade en gång för oss att hon var trött på att bli förminskad till ”den snygga tjejen” på spelredaktionen. Nu något år senare är hennes tunga vassare än någonsin. Hennes unika tackling av spelmediet med våldsamt rättframma liknelser och träffsäkra formuleringar har inte bara gett henne en fanskara utan har också visat hur man tar ett samhällsperspektiv i en spelrecension utan att vara krystad eller pretentiös. Kerstins alster finner ni på Aftonbladets ”SPELA”-sidor.