Gästkrönika

Att blöda från digitala sår

Detta inlägg publicerades första gången den 17:e mars 2012. Det återpubliceras idag som en del av vår Återvinningsdag. Läs mer här.


Jag minns det som igår när vi träffades första gången. Jag var trevande och osäker person som knappt vågade tro att hon kunde. Du var något nytt, något jag aldrig sett förut. Hos dig kunde jag få vara mig själv och vara stolt över de val jag gjorde. Du fick mig att växa och prova saker jag aldrig trodde jag skulle våga.

Det var 2007 som första Mass Effect-spelet släpptes och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Jag växte inte upp med tv-spel. Jag har alltid velat prova men inte riktigt vågat. Kanske var det miljön jag växte upp i, kanske var det något annat men jag har inte samma relation till äldre spel som andra spelare i min omgivning. Det verkade som om det var något speciellt. Det blev Mass Effect som fick mig att våga testa och fortsätta testa trots att kontrollerna kändes konstiga och Shepard dog om och om igen.

När jag hade klarat spelet ville jag spela om det igen, och igen och igen. När jag klarade det på ”Hardcore” sprang jag in till sambon som låg och sov. Jag skrek och hoppade. ”Jag klarade det! Jag klarade Mass Effect på hardcore”. Det var ett enormt steg; från trevande nybörjare till någon som klarar spel på den svårighetsgraden.

Jag höll andan, började spela och kunde inte sluta. Det var inte en vacker syn.
När uppföljaren kom slukade jag det med hull och hår. Det var något speciellt med Shepard och hennes kamp mot alla som inte trodde på henne. Hon hade börjat existera på ett nytt plan i mig. En slags symbol för min egen kamp och segrar. Det kändes som en evighet innan den tredje och sista delen av sagan skulle komma. Jag försökte låta bli att tänka på det trots att jag (oftare än jag vill erkänna) kollade på internet efter information om spelet.

Så kom det. Sista delen. Slutfighten. The End.

Jag höll andan, började spela och kunde inte sluta. Det var inte en vacker syn. Jag spelade nog 48 timmar i sträck, sov 3 timmar och fortsatte sen. Jag var som besatt hela vägen fram till slutet. Slutet.

Något hände i mig. När den stundande slutfighten var oundviklig och Shepard stod framför sin största prövning började jag gråta. Inte så där vackert som på film utan storhulkande, snordroppade gråt. Jag tänkte: ”Vad tusan är det här?”. Tårarna fortsatte rinna igenom eftertexterna och efteråt var jag en blöt hög. Jag var helt besegrad, nedbruten och övergiven och det var då jag insåg det. Min första tv-spelskärlek hade gjort slut med mig men jag var fortfarande kär. Mass Effect hade lämnat mig och hur mycket jag än bönade och bad skulle det inte komma tillbaka.

Jag kan fortfarande höra slutmusiken så fort det är tyst och då kommer tårarna. Jag antar att det kommer ta mig ett tag att komma över den sorg jag känner i hjärtat och jag kommer aldrig älska på samma sätt som jag gjort med Mass Effect. Men trots att det gör så förbannat jävla ont just nu vill jag ändå tacka Bioware och deras underbara författare som fått mig att älska dem så mycket. Jag hoppas bara de ger mig lite tid att återhämta mig innan nästa episka kärlekshistoria börjar.

Text Frankie Andersson

Frankie är en pysslig konstnär med lite för stort nördintresse. När hon inte målar Doctor Who-tavlor förlorar hon sig i att sortera sitt enorma serietidningsbibliotek men mest av allt vill hon bli nästa Batman.

 

Kommentarer

  1. Emil skriver:

    Riktigt snyggt skrivet. Känner igen känslan. 🙂

  2. Ebriusum aka Ebbeföfaen skriver:

    Tomheten som bara ett riktigt bra rollspel kan ge mig känns igen i din text. Samma tomhet kan i och för sig uppnås med andra, mindre digitala medel också men det är något speciellt när man spelar klart och vet att det inte finns mer.

  3. SolDrake skriver:

    Jag känner igen mig i att känna tomhet efter man klarat av ett spel som man investerat sin tid och kraft i. Därför drar jag mig för att avsluta det.

  4. Frankie Andersson skriver:

    SolDrake: förstår precis. Blir lite som att behöva ta bort ett plåster. Antingen drar man bara bort det i en hastig rörelse, eller så försöker man sakta lilla bort det. Hursomhelst ska plåstret bort och efteråt är det skönt att ha fått det gjort.

  5. SolDrake skriver:

    Frankie Andersson: ja eller så kan man blöta upp plåstret tillräkligt för att limmet ska släppa av sig självt…nä men visst kommer det att bli jobbigt att avsluta masseffect serien och konstiga jobbiga känslor kommer komma upp till ytan. Jag spelar på en låne pc med en ny Shepard för min egna dog i den första spelningen av spelet. Så det är inte riktigt min Shepard jag spelar med, det bedövar lite grann.

  6. Miss Nekiya skriver:

    Ojojoj, hög igenkänningsfaktor där alltså, jag började också grina över att det var slut. Så trots att sambon kallade mig nörd och tönt och körde sin ”du-måste-ju-spela-annat-också”-monolog, så började jag om spelet direkt. Det var bara förra året. Och jag vill fortfarande inte släppa serien, jag är inne på min fjärde Shepard nu, och mitt hjärta fladdrar fortfarande lyckligt som besatt.
    Det lär dröja innan jag släpper det helt och hållet :'(

    • Alltså Commander Shepard (femshep obviously) är fortfarande ni favorit. Det ska bli så himla spännande att se vad det nya Mass Effect kommer ge i form av värld och upplevelser. Hoppas lite på att få spela som Krogan eller Salarian!

Skriv en kommentar