Gästkrönika

Hur ”att inte vara bra på spel” formade Portal

Detta inlägg publicerades första gången den 19:e november 2011. Det återpubliceras idag som en del av vår Återvinningsdag. Läs mer här.


År 2007 tog spelvärlden emot Portal och någonting märkvärdigt inträffade. Portal, ett kort, experimentellt pusselspel i tre dimensioner, blev årets älskling av såväl kritiker som spelare. Spelet tog mig med storm och jag minns med värme min första dust med GLaDOS, Aperture Science och Weighted Companion Cube. Jag förälskade mig i Portal för fyra år sedan, och idag är min kärlek starkare än någonsin.

Ibland, eller alltid, spelar nostalgi en stor roll
Rent objektiv, om det är möjligt att vara objektiv, är Portal 2 ett bättre spel. Handlingen är mer omfattande och välskriven, pusslen svårare och roligare, karaktärerna mer diaboliska, sympatiska och vrickade. Faktum är att Portal 2 är bättre än originalet på ännu fler punkter. Enligt all rim och reson borde jag hålla av uppföljaren mer än ettan. Kärleken är turligt nog inte alls logisk, men helt ogrundad är den inte heller.

Flera filmer, böcker och spel tappar mycket av kvalitén när de har varvats en gång. Vissa historier förlorar helt enkelt det som gör de intressanta när resan redan har utförts och slutet är känt. Framför många datorskärmar himlar läsare med ögonen och tänker på M. Night Shyamalan. Andra historier lider inte alls av samma problem, utan gynnas av en berättelse som står sig efter åren eller förbättras efter fler möten. För mig är Liftarens Guide till Galaxen en sådan historia, likaså Min Granne Totoro och utan tvekan Portal.

Ibland, eller alltid, spelar nostalgi en stor roll i hur vi ser på kärlekar inom olika kulturformer. Är det ett problem egentligen? Vi är alla individer som påverkas av signaler på olika sätt. Portal lämnade avsevärda avtryck på mig när det revolutionerade spelvärlden. Dessa avtryck finns kvar än idag på grund av att spelet trycker på precis rätt knappar. Jag får väldigt få saker förklarade för mig. Chell befinner sig i en byggnad tillhörande ett annorlunda forskningsföretag och utför tester med ganska så spektakulära verktyg. Snabbt blir det tydligt att någonting inte står helt rätt till vilket kulminerar i ett mordförsök. Spelets vändning är effektiv – mycket för att spelet inte slutar med denna twist. Istället bygger den upp Portals andra akt. Stämningen förändras. Det säkra testandet är utbytt mot livsfarlig flykt. Vad det här leder till är att Portal delas upp i två delar som är oklanderligt ihopknutna. Tempoväxlingen är ett smart drag och jag känner mig motiverad att leva mig in i båda delarna av upplevelsen. Det här är däremot inte hela sanningen.

Ett slag av ”sämst i världen” gjorde att Portal lyftes ifrån ett välarbetat och intressant hantverk till att bli ett av mina absoluta favoritspel.
En bidragande orsak till att jag fortfarande häpnas över vändningen är sannolikt för att jag inte var världsbäst på spel när Portal släpptes.

Portal var en ny upplevelse för mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av spelet. De olika testkamrarna var hur roliga som helst, men det var lite av ett antiklimax att brännas till döds i slutet. Ja, det tog mig tre ”genomspelningar” av Portal innan överlevnadsinstinkten gjorde sig påmind. Det tog mig tre genomspelningar innan jag lyckades överleva eldhavet och påbörjade flykten. Tre genomspelningar tog det innan jag spelade igenom Portal.

Den här inkompetensen från min sida gjorde att spelets utveckling och förändring blev ännu viktigare för mig. Inledningsvis såg jag överlevnad som någonting ouppnåeligt. När jag till slut klarade mig undan en plågsam död var Portal inte längre bara ett spel, utan blodigt allvar. Det jag inledningsvis hade sett som ouppnåeligt blev plötsligt det enda som betydde någonting. Än idag känner jag mig stressad när jag kommer till spelets vändpunkt, och lättnaden infinner sig fortfarande när jag lyckas undgå GLaDOS tilltänkta öde för Chell.

Ett slag av ”sämst i världen” gjorde att Portal lyftes ifrån ett välarbetat och intressant hantverk till att bli ett av mina absoluta favoritspel. Genomsyrar nostalgi mina tidigare och framtida upplevelser av Portal? Absolut! Kärlek och spelkritik är trots allt subjektiva sysselsättningar. Därför är det med nöje och ingen skam som jag proklamerar att Portal väcker en explosion av känslor i mig, tack vare att jag som gamer inte alltid har varit speciellt bra på spel.

Text av Karl Lindqvist

Multiplayer har aldrig varit Karls kopp te. Det kanske beror på att han föredrar djupa självspelarupplevelser, men kanske också för att han blir okristligt ägd i varenda match han spelar – oavsett spel. Han pratar hellre om spels förmåga att påverka honom känslomässigt och hur mycket sushi han kan äta på en och samma gång. Denna krönikör har aldrig skrivit om spel professionellt men jobbar i en bokhandel. Karl blir utöver allt detta motorsågad av Nicklas i alla spel, speciellt Kirby..

Kommentarer

  1. Nidde skriver:

    Att ha spelat Portal för att vid ett senare tillfälle inse att det finns mer att spela måste vara något enormt. Jag har själv inte spelat det, men Lil’ Miss Gamer tog upp detta och använde Castlevania som exempel (Symphony of the Night, tror jag). Tydligen så hade hon problem med sista bossen, och avsnittet kulmineras med att hon inser att det inte alls var sista bossen, och att hon ännu har mycket Castlevania kvar att spela.

    Personligen så hade jag fantasihöga förväntningar på Portal 2. Det som förvånade mig allra mest med det spelet var att de faktiskt lyckades leva upp till förväntningarna. Det enda frågetecknet jag har är om all backstory som avslöjas fanns där redan från början, eller om man bara lyckades knyta ihop det lite smidigt. Man skall väl inte underskatta Valve antar jag. Såvida det inte gäller releasedatum, då kan man alltid överskatta dem.

  2. Quid skriver:

    Jag blir nästan lite avundsjuk att inte jag missförstod Portal när jag spelade det första gången, känslan måste ju ha varit grym!

  3. ozzy88 (Emil.B) skriver:

    Men…kommer man inte till en laddningssekvens när man dog hos GLaDOS? Har för mig att det bara var att försöka igen. Jag minns iaf att jag trillade ner första gången, men sedan letade efter sett att ta mig vidare.

  4. Karl Lindqvist skriver:

    Tack för kommentarerna!

    @ozzy88: Det jag minns från 2007 (läget kan vara annorlunda idag efter otaliga uppdateringar och patcher) var att jag kom till huvudmenyn efter döden. Eftertexter saknades, vilket jag inte tolkade som konstigt med tanke på att Portal var ett litet experiment.

  5. Scruffy looking skriver:

    Portal var så förbannat roligt när det kom! Att jag inte har skaffat mig Portal 2 än är bara pinsamt. Känslan av ovishet och oron över att man vilken sekund som helst skulle kunna bli inspärrad naglade verkligen sig fast på mig. Och den känslan omvandlades senare till en upptäckerglädje och nyfikenhet som gjorde att jag alltid dröjde mig kvar i de rum där det fanns meddelanden på väggarna för att kunna läsa allt som stod. 2’an verkar munst lika kul så det får nog bli ett inköp snarast. Tack för nostalgitrippen Karl!

Skriv en kommentar