Krönika

#BojkottaOpenWorld2017

Jag. Är. Så. Trött. Att tänka på dem gör mig trött. Att försöka skriva en text om dem gör mig trött och att jag kanske tvingas stå ut med dem flera år framöver gör mig tröttare än tröttast.

Open world-spel.

Jag är så jäkla trött på er!

En sida av mig vill börja peka finger, hitta en eller flera skyldiga spelstudior som jag kan skölja mitt missnöje över. Men det är poänglöst. Alla är en del av problemet nu. Alla som producerar de större AAA-titlarna, åtminstone. Nya satsningar blir open world-spel och serier som inte redan utspelar sig i öppna världar ser utvecklarna banne mig till att omvandla till open world-spel. Horizon: Zero Dawn, Ghost Recon: Wildlands, Breath of the Wild, Rime varje spel ska vara ett äventyr. Varje väg är en berättelse. Världen är ditt ostron!

Pictured: På tok för mycket att göra.

Nä, Ubisoft och company. Jag vill varken ha era världar eller ostron! Jag vill ha spel med ett fokus, som skapats med självsäkerhet och som inte känner ett behov av att dölja faktumet att de egentligen är mer repetitiva än korridorupplevelserna de försöker överträffa. Ska det verkligen behövas ännu ett No Man’s Sky-fiasko för att kvalité ska börja prioriteras högre än kvantitet?

Mitt största problem med open world-spel är ironiskt nog hur mycket de påminner mig om mitt riktiga liv. Jag är inte en professionell pilbågsskytt som jagar efter robotdinosaurier på eftermiddagarna, men jag är en person som har tonvis med möjligheter och väldigt lite tid att utnyttja dem. Jag skulle kunna lära mig några nya språk, kolla ikapp allt jag har missat i WWE, börja rita igen, men om jag tänker på alla saker jag skulle kunna göra, kan jag aldrig njuta av det jag har valt att lägga min tid på. Så även när jag bestämmer mig för att enbart spela storyuppdragen i ett open world-spel kan jag aldrig sluta tänka på vad jag missar.

”Så tänk inte på det bara! Låt inte spelen säga åt dig vad du behöver göra för att ha kul!”

Men det är ju just det de gör. Överallt finns markörer, bybor med utropstecken dansade över sina skallar, grottöppningar som kräver min uppmärksamhet. Om jag inte svänger av vägen blir jag berövad på känslan av att bli färdig med ett spel. Vilket förvisso kan vara en bra sak. Men inte när allt fler AAA-spel har de där markörerna. Och byborna. Och grottorna.

Har det lysande ögon ska det dö.

Det gör det inte bättre att det i flera fall känns som att dessa sidoaktiviteter var designade specifikt för att slösa bort min tid. Att till exempel samla på björnskinn för att göra en ny plånbok gör inte ett spel bättre. Det gör spelet längre, däremot. Så om utvecklarna har spenderat minimalt med tid för att göra dessa aktiviteter spännande, varför ska jag lägga någon tid alls på att utföra dem?

Det finns undantag, förstås. Att susa genom skyn som en vrålsnabb missil till tonerna av ”The Touch” i Saints Row 4 är en av dem bästa upplevelserna jag någonsin har haft i ett spel. Men även i bra open world-spel finns det nästan alltid ett stort och ofrånkomligt ”men”. Till exempel må det vara hur roligt som helst att svinga sig runt i Manhattan i Spider-Man 2… MEN sidouppdragen är ofta rent ut sagt tragiskt dåliga och repetitiva. Det är lite småroligt att hämta en ballong som någon ledsen unge har tappat. Men efter femte gången…

Inget spel är utan sina brister, men det känns lite som att bristerna i nya open world-spel oftast är exakt detsamma. De har mycket att erbjuda bara för att de ska ha det. Frihet är bra för att det är det. Men ett open world-spel behöver inte ha ”ändlösa möjligheter” för att vara bra. Dark Souls och dess uppföljare utspelar sig i öppna världar, men de har en betydligt mer linjär design som gör varenda område mer distinkt och, framför allt, mer minnesvärt. Och eftersom att sidouppdragen är så få hade utvecklarna mer tid åt att göra dem intressanta. Synd bara att jag även har tröttnat lite på den serien.

Open world på rätt sätt.

Så vad är min lösning? Jo, jag tänker bojkotta open world-spel. Året ut. Inte för att jag förväntar mig att någon av spelgiganterna lyssnar på mig, och tar åt sig, men för att jag vill kunna sakna de där öppna upplevelserna igen. Även om jag tvivlar på att det kommer funka. I synnerhet med tanke på att antalet nya open world-spel lär vara lika högt om inte högre nästa år. Men jag vill åtminstone försöka.

Okej, jag tänker spela ett open world-spel i år: Mass Effect: Andromeda. Men bara för att jag har väntat på en bra Mass Effect-uppföljare sedan 2012! Dock blev jag mer oroad än taggad när Aftonbladets Effie Karabuda rapporterade att ”en enda planet är lika stor som hela Dragon Age: Inquisition”…

Jag tror säkert att Horizon: Zero Dawn har mycket av det goda som folk säger att det har. Och jag tror säkert att till och med jag, som inte kunde bry sig mindre om Zelda, skulle hitta något nöje i Breath of the Wild. Men jag behöver en paus. För jag är så trött.

Kommentarer

  1. ConraDargo skriver:

    Det här var faktiskt lika klockrent som välskrivet, ändå. Trots att jag själv är väldigt förtjust i öppna världar. Men jo, jag tycker faktiskt att du har såväl en poäng som träffar helt rätt med din IRL-jämförelse. Väl sagt och kudos för att du faktiskt tar ett closed world-år!

  2. Aaron skriver:

    Härlig läsning!

    Tilltalar verkligen mig i analysen av varför öppna världar står med utmaningen att hålla sig fokuserat. Där kan jag iofs dock också förstå varför Mass Effect blir just den typen av ”open world”-spel du tänker ta dig an, då Mass Effect-spelen har haft en rejäl skillnad i ”fokushantering” jämfört med andra öppna världar. Det blir liksom sällan att en upplever distraherande moment i ett Mass Effect-spel.

    Tack för belysande perspektiv!

  3. Starfighter skriver:

    Bra skrivet David! Det här sätter effektivt ord på varför jag också har svårt för openworld-spel. Horizon verkar i och för sig börja charma mig en del ändå (mitt i det nu) men jag var extremt skeptisk under de inledande timmarna. Hur som helst, min favvogenre är shoot ‘em up, och jag tror kanske just för att det är lite som de öppna världarnas motsats? Tanken slog mig ganska nyligen. Jag menar… Du är ett skepp. Du ska framåt. Panga som fan och dö inte. That’s it. Spelen har oftast mellan fem och sju banor och är över på lite drygt en halvtimme. Och så är dom tillräckligt koncentrationskrävande för att vardagstankarna (”jag är dålig mitt liv är dåligt jag hatar mig själv och min omvärld”) helt blockas av ”måste skjuta den och den och nu kommer det attackmönstret och nu måste jag bomba”. Mmm… Vi kanske borde göra 2017 till arkadåret?

  4. Jacob (wezzy) skriver:

    Jag håller egentligen också med. Det finns alldeles för många Open World spel. Och spelen är alldeles för långa. Jag gillar mer linjära spel, de nya Tomb Raider-spelen t.ex. är underbara. Spel som bygger mer på en tight story än ”titta vad mycket du kan göra”-spel. Jag är inte 15 längre och kan inte spela så många mastodontspel på ett år. I år har jag valt ut Zelda och Mass Effect, och tycker att Zelda än så länge är ett mästerverk, men en del av mig önskar också att det inte var så förbaskat stort.

  5. T4 Was Here skriver:

    Glöm inte NieR:Automata och Mass Effect Andromeda.
    Även om dom är er åt rollspels hållet så har dom också stora världar att utforska och loota~
    No rest of the wicked.

  6. Per skriver:

    Jättebra text!
    Jag känner igen mig helt när det kommer till punkten sidouppdrag.
    En skymf mot oss spelare i mängder av exempel.

    De tre värsta jag kan komma på:
    – Shadow of Mordor (förstörde nästan ett asbra spel)
    – InFamous Second Son (kommentarer överflödiga)
    – Watch Dogs (…)

  7. Anton Albiin skriver:

    Jag var oändligt trött på open world. Men sen kom Zelda och förändrade genren. 😀

Skriv en kommentar