Recension

Yooka-Laylee (PS4)

Har du hört talas om Nintendo 64 spelet Banjo-Kazooie? Om så inte är fallet, kan jag berätta för dig att detta var ett enormt omtyckt spel ifrån studion Rare skapat år 1998, ett spel som genom åren har lyckats nå en kultstatus inom spelvärlden. Många av de personer som på Rare arbetade med titeln Banjo-Kazooie har idag gått vidare till en studio som heter Playtonics. De här människorna har nu genom finansiering av en Kickstarter kunnat släppa spelet Yooka-Laylee, ett spel som kallas för en spirituell uppföljare till 90-talets älskade plattformsklassiker, men kanske främst till just Banjo-Kazooie.

Spelet öppnas med en otroligt söt, om än aningen omaka duo, bestående av en ödla och en fladdermus liggandes och solbada på en klippa i en enormt färgglad och sprudlande värld. Du får snart veta att en illvillig bov har skapat planer för att stjäla en bok, en bok med blad av guld som visar sig vara magisk. Men boken går sönder, och alla blad sprids ut över en lång rad olika världar och nivåer där du blir den som får uppdraget att samla ihop de olika delarna.

För att kunna få ihop alla dessa sidor behöver Yooka och Laylee resa genom olika världar och nivåer, lösa en rad olika sorters pussel, förvandla sig till olika hjälpsamma objekt samt hjälpa egendomliga karaktärer som de träffar runt omkring i de olika världarna. Ju fler sidor du hittar, desto fler världar och nivåer kan du låsa upp, samt gå tillbaka till gamla nivåer och utöka dessa. Men det är inte endast det här som hjälper Yooka och Laylee att komma vidare i historien. Du måste också samla ihop ett visst antal gyllene fjädrar samt jaga efter fjärilar, och detta är bara några bland en lång rad av samlarobjekt.

Att samla saker i spel är inte, och har aldrig varit någonting som jag uppskattat
Att samla saker i spel är inte, och har aldrig varit någonting som jag uppskattat. Jag tycker inte att det är speciellt givande att springa omkring i en värld och jaga mynt eller blåa gummiband i timmar när jag egentligen bara vill gå framåt i storyn. Men i det här spelet är samlandet riktigt bra balanserat, det blir stundtals något tröttsamt, men jag känner aldrig som att jag pausar spelet för att samla istället för att komma vidare i storyn, vilket är en känsla jag lätt hamnar i när det gäller många spel.

Yooka-Laylee är ett väldigt öppet spel och det finns alltid någonting att göra, var du än vänder dig finns det alltid någonting att samla eller någon som behöver din hjälp. Men det finns också mindre positiva saker jag stött på under mitt spelande av Yooka-Laylee. Ett av de första och största problemen jag stötte på i det här spelet är den väldigt bångstyriga kameran. Att spela ett plattformsspel med en kamera som inte fungerar som den borde kan vi nog alla vara överens om att det är enormt frustrerande, och när uppdragen redan är utformade som att spelet vill bestraffa spelaren mer än något annat eftersom det ibland kan krävas ett tiotal försök för att ens komma nära att klara ett uppdrag så är en ”wonky” kamera inte någonting en välkomnar med öppna armar direkt.

Och när vi ändå pratar om de mindre positiva sakerna med det här spelet så var det ju det där med humorn…

Jag förstår att Yooka-Laylee vill vara ett humoristiskt och underhållande spel, detta visar de ofta genom små roliga samtal mellan de olika karaktärerna, men ibland övergår humorn i någonting annat, och ett av de här tillfällena är när huvudkaraktärerna, Yooka och Laylee, träffar en ny vän och detta sker:

Detta må verka som en harmlös kommentar, men det måste problematiseras, och speciellt i ett spel som är så inbjudande till barn som det här spelet. Det här är inte den enda, enligt mig, smaklösa kommentaren i spelet och tyvärr drar det här ner mina tankar om Yooka-Laylee en bra bit. Det kanske helt enkelt är så att vissa saker borde ha stannat på 90-talet.

Skriv en kommentar