Vi har allt för mycket överseende med spel. Allvarliga brister förlåts ibland alldeles för lätt. Främst när det gäller urusla manus, kassa dialoger, dåligt skådespeleri och pinsam sexistisk design. Vi har överseende med storyn i Gears of War, och läser till och med böckerna. Vi intalar oss själva att David Hayters voice acting är bra, och att dåliga kontroller i skräckspel är något positivt. Det är dags att rensa upp, så därför påbörjar jag nu min serie om överskattade spel.


Agro! Agro! Agro! Agro! Agro!

Visst nämner vi bristerna lite sådär i förbifarten. Mest för att de är så uppenbara att det är pinsamt att inte erkänna dem. Jaja, frameraten är lite kass. Jaja, Agro är en trotsig kuse. Men jag är inte nöjd med dessa erkännanden. Speciellt inte när de alltid följs upp av en förklaring om hur grafiken ändå är bland det finaste PS2 pressat fram, och hur Agro är den mest realistiska hästen i något spel någonsin.

Så jag kan lika gärna bortse totalt från framerate och jobbiga kontroller, även om det är de två mest uppenbara bristerna sedan N64-dimman. Att låg framerate dessutom gör ett spel mer svårkontrollerat är inget som hjälper, och ibland skapar Agro mer frustration än kolosserna bara genom att vägra ta sig förbi en rot eller runt en lite för djup ojämnhet i marken. Om jag någonsin gör en lista över spelvärldens mest överskattade hästar kommer Agro garanterat ligga i topp 3, nånstans tillsammans med de korkade skrällena från valfritt Harvest Moon. Ge mig hellre Epona, vilken dag som helst.


Little Miss Sunshine

Så om vi bortser från bilduppdateringen och den trotsiga hästen, vad mer finns att kritisera? Ja, varför inte kritisera det faktum att en så stor del av spelet handlar om att rida runt på den griniga fegishästen i ett totalt dött och öde landskap där enda utmaningen är att veta (läs gissa) vart det är man ska. Världen i SotC är vacker, tills man inser att det är allt. Det du ser under de första fem minuterna är ungefär vad du får under resten av hela spelet. Kanske varierar grafiken lite en eller två gånger och låter dig träda in i någon ruin där allt är brunt i stället för grått och någon har tänt facklor, men annars är det pretty much the same.

Så nu rider du runt i den döda världen (som alla som älskar spelet självklart ska påpeka att det är för att skapa en öde och ensligt övergiven känsla). Du börjar få huvudvärk av 8 bilder i sekunden, som sedan förvandlas till migrän när Agro strejkar vid varje träd. Nu måste du dessutom konstant leta efter solsken för att ens ha en chans. Ja, ditt svärd kan bara visa dig en diffus riktning om du står i solsken. Varför?! Hur många gånger försökte jag inte desperat komma åt en gnutta solsken, som någon sadistisk jävel placerat precis utom räckhåll. Det är så nära att jag skulle kunna sträcka ut armen och hålla upp svärdet, men det får såklart inte!


Huvudvärk

Att behöva söka efter solsken för att kunna söka efter målet är ett av förra generationens sämsta beslut rörande speldesign. Och även när du faktiskt har gott om solsken så får du ändå bara veta riktningen, vilket absolut inte är detsamma som vilken väg du ska ta. Icke sa nicke. Ljusstrålen där bara vart du ska, inte hur du tar dig dit. Inte sällan måste man ta en otroligt omständlig omväg runt ett helt berg, som säkert också blockar allt solsken så du måste gå fel i fem minuter innan du får chans att veta att du redan tagit dit förbi punkten. Gah!

När du äntligen hittar kolossen med eller utan några extremt krystade plattformsmoment som bara får dit att hata kontrollen mer, är du redan så frustrerad och gnuggar ögonen i ett försök att lindra huvudvärken. Jag tog aldrig de tre sista kolosserna. Men jag har sett att den sista kolossen är ett sjukt jobbigt exempel på trial and error, och där har vi bara ännu ett dåligt designbeslut angående gameplay. Men det tänker jag inte ta upp nu, för det är inte sjysst att sparka på ett spel som ligger. Jag orkade se igenom alla brister på grund av att kolosserna inger en otroligt mäktig känsla. Men till slut kunde jag inte ignorera elefanten i rummet.

Det spelade ingen roll att jag älskade kampen mot jättarna, och hur jag äntligen förstod varför kontrollens brister var till för att fylla ett syfte i de episka slagen. Och känslan av att döda något så stort men ändå oskyldigt, för en nobel men ändå självisk sak är oöverträffat än idag. Men trots allt kan jag inte låta bli att tycka att många borde lugna ner sig med hyllningarna.

Shadow of the Colossus är bra, men inte bra. The Last Guardian kommer inte lida av samma begränsningar, så spelet har all möjlighet i världen att avsluta den här ”trilogin” med att vara den allra bästa titeln hittills.