Det är skymningstid på Mars. Den svaga kvällssolen färgar den redan rostfärgade horisonten än mer röd. Vid ruinerna av en gammal militärbas sitter Darius Mason. Han är svettig, skitig och har skrubbsår över halva kroppen. Tre revben är brutna och hans kläder är täckta av smuts och koagulerat blod.
En man närmar sig.

– Tjena Darius! Hur är läget?
– Öh? Tja. Jovars. öh… ärligt så är det sjukt jobbigt…
– Jaså?
– Äh, du vet, först bestämmer sig typ alla att det var mitt fel att terraformern pajja!
– Terraformer?
– Ja, de där tornliknande byggnaderna som fixar så vi kan överleva i den här konstgjorda atmosfären. Är du ny här eller?
– Va? Nej. Skitsamma. Var det inte du som sabba terrafroggern då?
– Terraformern.
– Va?
– T-e-r-r-a-f-o-r-m-e-r-n. Nej, det var inte jag, det var Hale. Den där bleka kultledaren som jämt tjatar om att vi är parasiter.
– Åh! Jag hatar den snubben!
– Eller hur! Hursom, det var han som sabbade Terra-
– (avbryter) …formern! Ha!
– Fint. I alla fall, förutom att alla hatar mig för det så tror de också att det var jag som släppte ut alla de här monstrerna från de avspärrade delarna av grottsystemet.
– Men det var ju faktiskt du som gjorde det.
– Jo, det kanske det var, men det var ju inte meningen. Jag gjorde ju bara ett beställningsjobb med min mechdräkt i en grotta.
– Gör du sånt nu?
– Ja, efter hela kaoset med Terraformern slutade jag ju i röda fraktionen och sen dess får jag ta det jag får.
– Surt.
– Skoja inte. Jag skulle hellre byta blöjor på gamlingar. Det som hände i alla fall var att jag var ute och skulle undersöka någon grotta de-
– De?
– Arbetsgivaren.
– Ja, förstås, fortsätt!
– Var var jag? Just ja: grotta. Jag skulle undersöka en grotta som de, alltså arbetsgivaren, hade prospekt på och då når jag en grej som såg ut som… tja, som ett gigantiskt lock av kristall.
– Fett!
– Jo, det var mäktigt. Förmannen sa åt mig att sabba den och jag tänkte att det är väl lika bra att göra som han säger, vill ju inte behöva tjafs sen.
– Var förmannen med dig?
– Vad spelar det för roll?
– Tänkte bara att det är svårare att säga ‘nej’ i ansiktet på någon liksom.
– Nej, han var inte där.
– …men du sa inte ‘nej’ i alla fall.
– Nej, jag sa inte nej.
– Trots att förmannen snackade med dig i headset?
– Nej. (Mannen kacklar som en kyckling).
– (överröstande) MEN EFTER DET tyckte de jag skulle ner i hålet som kristall-locket täckte och där, DÄR, var det där det riktigt gick åt helvete.
– Jaså?
– Skiten rasa, jag föll hur länge som helst. Sen minns jag inte så mycket. Jag slockna helt. Vaknade 3 dagar senare, om man får lita på S.A.M.
– Åh, har du en AI i din arbetsdräkt, fan va najs! Är det 3.0:an?
– Jepp. Med jailbreak så jag kan köra vilka appar jag vill utan att gå via butiken. Tydligen hade det där locket inte hållit oss borta från vad som fanns därinne utan hållit det som fanns därinne borta från oss. Efter det har jag klättrat mig upp igen, slaktat hundratals med äckliga kryp och nu är jag här.
– Men shit, hur mår du?
– Sådär alltså.
– Förstår det. Men du, jag måste blada. Ska på hem och skola-möte nu. Fan lycka till med det där. Vi får ta en bira nån dag och snacka mer om det där hörru.
– Mmm, ska bara rädda planeten först.
– Haha, du är fan inte klok mannen.
– Nej, jag är väl inte det.

Solen är nu bara en smal strimma i väst. En kraftig vindpust blåser in den röda sanden över Darius Masons slitna ansikte. Han torkar sig i pannan. Svett och blod och sand blandar sig till en lera i hans hand. Han torkar av sig på låret, tar sitt nanogevär och tittar på den katedralsliknande grottöppningen. Där inne finns han. Hale. Den bleke demonen som förstört allt. ’Du är inte klok mannen’, tänker han för sig själv och hans såriga ansikte spricker upp i ett leende.
– Nej, jag är väl inte det, säger han och beger sig in i mörkret igen.

Red Faction: Armageddon är en linjär tredjepersonsskjutare med stort fokus på kampanjen. Något kompetitivt flerspelarläge finns inte ens utan ska man ge sig ut online för att spela med andra tar man sig an vågor av fiender tillsammans, inte helt olikt Gears of Wars ‘Horde mode’. Där föregångaren Red Faction: Guerrilla hade fokus på den ickelinjerade sandlådevärlden och dess förstörbara miljöer har enbart destruktionsfysiken ärvts. I övrigt har utvecklarna Volition skrotat resten av konceptet. Som Mason ger du dig ut på olika typer av uppdrag för att rädda människorna på Mars. Den första halvan av spelat känns det nästan som att jag spelar en glorifierad vaktmästare. Är det inte vattenpumpar som måste rensas från monster är det reningsfilter som ska aktiveras.

Till sin hjälp har Mason en fantasifull arsenal som går att dela in i två kategorier: Vapen som dödar och vapen som förstör. Alla spelar visserligen lite i båda läger men spektrat rör sig i alla fall mellan dessa motpoler. Favoriten blev snabbt Plasma Beam som mer eller mindre pulvriserar alla material Mason pekar på. Varför skjuta en fiende när jag kan rämna byggnaden han står på istället? På samma prispallsposition finner vi Magnet Gun som är så genialt enkel. Skjut positiv laddning på objekt 1 skjut negativ på objekt 2. Objekt 2 kommer nu attrahera objekt 1. Experimentlustan kittlas av möjligheterna. Att dänga monster 50 meter rakt upp i taket för att se dem fall ner igen är ett rent, om något sadistiskt, nöje. Eller varför slunga iväg en fiende när man istället kan låta en betongvägg jaga den?

Tragiskt men sant kan Mason också råka ha sönder sin egen rutt, tacksamt nog finns då ett reparationsverktyg som artigt och snabbt sätter samman molekylerna igen på sin tidigare plats. Det är inte en perfekt lösning. Flertalet gånger faller Mason mot sin död för att en plasmaexplosion tog med sig golvet under hans fötter. Tillfällen som de undrar jag egentligen hur nödvändig de förstörbara miljöerna egentligen är. De tillför egentligen ingenting mer än förströelse som kan användas som vapen om man vill eller som gömmer pengar man kan använda för att köpa uppgraderingar och perks. Tyvärr tjänar man inget på att döda med miljön mer än att kanske spara på ammunition då till exempel magnetpuffran inte förbrukar någon. Det tar längre tid än att bara skjuta fiender och är oftast mer komplicerat i stridens hetta, särskilt då man möter flera fiender samtidigt.

Fienderna är nog den största besvikelsen i hela spelet. Det finns två sorter, kultanhängare som skjuter efter dig och marsvarelser. Varelserna, som utgör majoriteten av Red Faction: Armageddons fiendeklientel har visserligen varianter med olika förmågar, en del är närstridsfokuserade medan andra kastar energiprojektiler efter dig, andra försöker ha ihjäl dig genom att sabba golvet under dig, men i grund och botten är det ungefär samma fiende hela tiden som alla dödas med samma metoder.

Repetitionen blir snabbt tråkig och när dessutom bandesignen varierar från ”mörk grotta med slemmiga monsterpuppor” till ”mörk grotta med slemmiga monsterpuppor OCH gammal förstörd kåkstad” tappar upplevelsen kraftigt. En del fordons- och eskortuppdrag ger en liten skillnad men inte mycket.

Det stora nöjet finns egentligen i samma enkla grundregel som gör att det är skitkul att sabba småglins sandslott. Att systematiskt skala stöttepelarna i en massiv byggnad för att sedan se den långsamt krackelera under sin egen tyngd (inte helt olikt nyhetssändningarnas favoritrepriser september 2001) är kittlande roligt.

Det absolut bästa är faktiskt ett DLC-läge (ingår vid nyköp) kallat Ruin mode, där du helt enkelt på begränsad tid ska orsaka så mycket skada du kan på tid. Du väljer din load-out och sen är det bara att ösa.

Red Faction: Armageddon har en gedigen och bra grund i sitt system. Kontrollen känns självklar, fysiksystemet är imponerande och väl anpassat för att locka fram busungen i dig. Hade bara nivådesignen och fienderna bjudit på lite mer hade jag vågat kalla det för en modern klassiker. Nu blir det en parantes med en riktigt härligt kreativ destruktivitet.