Ett av mina absoluta favoritnöjen här i världen är att besöka mässor och konvent. När man tillhör en nischad samhällsgrupp som aldrig ansetts särskilt tuff eller spännande är det en befriande känsla att få umgås med sina likar. En plats där ingen dömer en på grunder som man inte själv ställer upp på. Alla är närvarande för att man delar samma genuina intresse för spel och för att upprätta en fristad där traditionella värderingar kring utseende och beteende elimineras. Det är ett konstgjort mikrosamhälle där våra regler och värderingar bygger grunderna för infrastrukturen. En finnig tjockis kan vara den häftigaste tjejen i rummet för att hon ligger i toppen på high score-listan, den enbenta stammaren med byxorna för högt upp kan ha en nästan rojal ställning för att han var med och skapade det där fantastiska äventyr som vi alla älskar. Ett konvent eller en mässa är i första hand en social tillställning där vi kan samlas och få vara precis så nördiga som vi vill utan att oroa oss för sociala feltramp och mode-faux pas.

[quote-left:Jag behöver inte delta i den tuppdans jag aldrig kan vinna över alfahanarna som så ivrigt bjuder upp till vardags.]Det är en sanning med modifikation givetvis. Exakt samma skruternisering pågår här som i den övriga världen – skillnaden är bara att här är det nördarna och inte ”det vackra folket” som får bestämma vad som är av vikt för hierarkin.

Jag är en nörd. Inte bara det, jag är en stereotypisk nörd. Jag är överviktig, bär tjocka glasögon, jag har bekväma – men fula – skor, jag har en garderob som består av tshirts med insnöade popkulturreferenser och trasiga jeans som sitter illa på mig. Jag är en besserwisser som tycker matematik är vackert och jag förstår mig inte på musiken på reklamradiostationer eller varför Kim Kardashian är någon som folk vet namnet på.

För mig är spelmässan eller konventet en ventil. Äntligen slipper jag höra allt det där, för mig, ointressanta pladdret om kämparglöden i Mästarnas Mästare eller de skakande rumporna i den senaste hip-hopvideon, men framförallt behöver jag inte delta i den tuppdans jag aldrig kan vinna över alfahanarna som så ivrigt bjuder upp till vardags.

När Activision nu går ut med nyheten att de tänker anordna ett Call of Duty XP i början på september blir jag fundersam. En spelmässa för de mest dedikerade Call of Duty-fansen. Spelserien är, enligt min uppfattning, avsedd för alfahanarna (och beta-, gamma- , delta- … omega-kluddarna som har ambitioner att uppgradera). Givetvis får vem som helst mötas under vilken paroll de vill – men något skaver i mig när det handlar om spelkonvent. [quote-right:Man annonserar om glasögon utan styrka i tjocka plastbågar. Manchesterkavajer med skinnlappar för armbågarna säljer plötsligt igen och flugan är på frammarsch igen som postironisk accessoar.]En förvirrande rädsla och ett obehag. Varför måste de inkräkta på vårt lilla hörn i kulturvärlden? Och vem vill egentligen gå på den här mässan? I vanliga fall är det spännande att träffa folk som gillar samma spel, men hur fungerar det här? Ska alla gå runt och fälla rasistiska och elaka kommentarer om varandra och varandras mammor?

Man pratar inte sällan om ett nördmode – att det blivit chic. Det ges till och med tips om hur man skulle klä sig för att vara rätt. Man annonserar om glasögon utan styrka i tjocka plastbågar. Manchesterkavajer med skinnlappar för armbågarna säljer plötsligt igen och flugan är på frammarsch som postironisk accessoar. Varje gång jag läser något dylikt brister det lite inombords. Nörderi ska inte handla om yta! Poängen är inte att vi är fula – vi bryr oss inte om utseende! När jag först hörde talas om det blev jag arg och sur över att ”det vackra folket” nu skulle förgifta min kultur. Jag kände mig ungefär så som jag tänker mig att de riktigt duktiga modebloggskribenterna känner när folk jämför dem med Blondinbella eller Kissie. Men sedan slogs jag av en tanke. Gör inte jag samma sak som de gjort mot mig? Är inte det öppna och accepterande något som jag håller så högt bland mina nördlikar? Är det inte just det som gör det så trivsamt och kul att gå på konvent, att vara accepterad precis som man är? Allt mitt utanförskap, alla ensamma tårar och uppgivna suckar över att ingen förstår mig eller uppskattar mig har lämnat djupa sår. Jag har fått slåss och kämpa för att jag inte passat in och jag har aldrig varit välkommen bland dem. Dem. De som nu vill in. De som klär sig för att likna oss. De som tänker gå på ett spelkonvent i september för den värsta ”Dude-Bro”-skjutaren på topplistorna. Är det min tur nu? Ska jag få slå tillbaka?

Nej. Jag måste vara bättre! Att vara nörd ska inte bara vara en annan sida av myntet. Vi skapade en egen kultur för vi kände oss inte välkomna i deras – just därför måste vi ta emot dem med öppna armar. Jag vill visa dem att det handlar om mer än att bara ha gemensamma intressen. Jag vill visa dem att världen kan vara en underbar plats när vi accepterar varandra. Jag vill visa dem att nörd är att vara vacker på insidan.