Fånga en, leta i gräset, träna upp, fånga ett par till. Upprepa. Jag är återigen beroende av små söta monster. Även kända som Pokémons. Ja alltså, spelen då såklart. Alltid när jag börjar spela ett av Gameboy-spelen från serien så fastnar jag och kan spela i timtal. Just nu är det Pokémon FireRed som går varmt, en remake på Pokémon Red. En behaglig remake med tillagda funktioner som saknats och uppdaterad grafik och ljud.

Men nu när jag börjat spela igen, så har tankarna gått lite. Kan man bli för gammal för dessa spel och är det för “töntigt”?

Nej, såklart inte. För att det är en riktigt bra spelserie. Men jag vill backa tillbaka till högstadiet. Jag var inte direkt den populäraste och därför blev mitt spelintresse desto viktigare. Ett tag spelade jag Pokémon Gold lite diskret, eftersom det kanske inte var det coolaste att göra och jag brydde mig för mycket då om vad andra tyckte. Men ett par stycken i klassen fick reda på det och började retas och skratta åt mig. Introsången från tv-serien sjöngs i min närhet och såklart blev jag irriterad. Ja, tv-serien, det var såklart det de kopplade Pokémon med. Inte spelen. Men det insåg jag inte då och skämdes, men trots det så fortsatte jag att spela, för spelen har en sådan kraftig dragningskraft att jag inte kunde sluta.

Men vad är det egentligen som tilltalar mig? Först och främst så är det mycket spel som ryms på en så liten kassett. I seriens början fanns det 150 Pokémon att fånga och sedan dess har det lagts till ett par hundra till. Man kan bli lite mätt av alla monster, men det finns mer att göra än att bara fånga och träna upp dom. Det finns såklart mainstoryn, men även en hel värld att utforska för gömda föremål och platser. Detta gör att spelaren har en bra stund spelande framför sig och tack vare alla Pokémon gör det att man kan spela en runda till och prova en annan uppställning.

Uppbyggnad av ditt lag är också väldigt viktigt, att utforma rätt och det blir inte lättare av att man kan endast ha 6 stycken i laget. Man måste tänka på vad som kontrar vad och vilka som passar in. Man kan förstås byta när man vill och forma laget beroende på vad man möter, men brukar inte vara nödvändigt. Allt detta gör Pokemon till ett väldigt bra RPG-spel med betydligt mer djup än vad folk verkar tro och detta gör det till en riktigt trevlig upplevelse, varje gång.

En annan sak är att spelen leder till mycket diskussioner kring dess värld. För inte så länge sedan satt jag och en kompis långt in på sommarnatten och spelade och diskuterade om allt från olika uppställningar till var man kan finna vissa Pokémon. Utan att känna oss det minsta töntiga. Det var bara två killar och en värld de trivdes i. En värld som fått fel syn på sig tack vare en alltför ostig tv-serie. Det är i alla fall vad jag tror. Men vem bryr sig egentligen? Jag är hellre en tönt i andras ögon och spelar ett bra spel, än att bry mig om vad andra tycker.

Till dig som fortfarande inte är övertygad än och inte spelat; glöm den ostiga tv-serien och prova på spelen istället. Gärna de första eller nyversionerna. För det är en serie man inte bör missa, hur gammal man än är. Och till er som skrattade åt mig back in the day. Skrattar bäst som skrattar sist. För ni förstod inte och missade en riktigt bra upplevelse. Jag är en tönt som spelar Pokémon och jag tänker fånga alla.

Deal with it.

Text av Daniel Westerlund

Daniel (eller Trazh om man så vill) är en spelare med bokstavligt talat fyrkantiga ögon. Han bloggar, spelar helst retro och är innerst inne en Nintendo fanboy, även om han inte medger det själv. Men framför allt är han en Zelda-nörd och kan allt om Hyrule. Han tycker även att A Link to the past är såklart världens bästa spel.