Det är nog få som skulle argumentera mot att spelrecensionen, den övergripande bedömningen av kvalitén på ett spel, är det viktigaste och mest centrala formatet för hur spel beskrivs inom spelmedia och spelmediet. Den absoluta merparten av all spelkritik och spelanalys som görs idag sker inom recensionsformatet. Recensionerna står i centrum hos princip varenda spelpublikation. De är direkt avgörande på spelförsäljningen, snittbetyg på Metacritic kan avgöra om spelutvecklare får bonusar eller inte, och spelare kastar sig regelbundet in i inflammerade diskussioner i kommentarsfält kring huruvida ett spel borde fått en decimalsiffra mer eller mindre i sitt slutbetyg.
Ett läger hävdar att recensioner ska vara “objektiva” och fokusera mer på spelmekaniker och teknik, andra vill beskriva subjektiva upplevelser och känslor. Den ena vill ha en strikt betygsskala med så många olika nivåer som möjligt för att det ska kunna preciseras just hur bra eller dåligt ett spel är, andra vill skippa betygen helt och hållet, eller ha binära betygssystem, just för att låta texterna och orden ta plats över siffrorna. Alla skriver de dock recensioner, helhetsbedömningar som ska avgöra ett spels kvalitéer, och oavsett vilket uttryck recensionen tar sig är det alltid densamma till sin form. Recensionen står i centrum för hur vi talar om spel, hur vi skriver, kritiserar och analyserar spel, och det är i sig ett stort hinder i vägen för spelkritikens utveckling, och därför i förlängningen av spelmediets utveckling.
Spec Ops: The Line fick en hel bok tillägnad sig som analyserar dess teman
För oavsett om en recension fokuserar på subjektiva upplevelser eller strävar efter någon sorts objektivitet, oavsett om betyg sätts eller inte, så kräver en recension en viss form för att fungera. En recension måste alltid vara en helhetsbedömning av ett verk, oavsett hur stor vikt individuella recensenter lägger på olika delar av spelet så måste recensionen ändå i slutändan betrakta spelet som sådant. Spelet måste dessutom betraktas i sig självt och för sig självt, det kan jämföras med andra verk och sättas i kontext, men i slutändan måste varje recension betrakta varje spel som en isolerad enhet främst. En recension måste utöver det alltid vara en bedömning, oavsett om betyg sätts eller inte så är grunden för recensionen om verket befinner sig någonstans på skalan mellan bra och dåligt. Dessa väldigt tydliga och relativt orubbliga riktlinjer för hur samtalen om spel förs är i stor utsträckning intellektuellt begränsande om man eftersträvar en djupare förståelse för eller kritisk analys av spelmediet, och recensionens status inom spelkulturen som den främsta formen av spelkritik är därför ett hinder i vägen för utvecklingen av sagda spelkritik.
Ett tydligt exempel på detta är den diskussion som förts de senaste åren inom spelmedia huruvida spelkritiker och spelskribenter bör ägna sig åt kulturkritik eller konsumentupplysning. De flesta verkar ha landat någonstans mittemellan, att självklart kan spel delvis bedömas objektivt (är det lätt eller svårt, tekniskt polerat eller buggigt, är grafiken snygg etc), och att konsumenterna bör ha en uppfattning om det innan köp, men också att de bör analyseras utifrån vad de väcker för känslor eller vad de säger spelaren (är det en gripande berättelse, har det en subversiv eller traditionell syn på könsnormer, är spökena i Pacman en allegori för ständigt återkommande stress och ångest). Om det är kulturkritisk analys man är intresserad av är ju detta mellanting självklart bättre än den strikta konsumentupplysning (eller för den delen direkta marknadsföring) som spelrecensionen historiskt har varit, men om man är intresserad av att ta de aspekterna av sin kritik längre så håller helt enkelt recensionsformatet inte måttet.
Inom de andra större medierna har man för länge sedan lärt sig att skilja kulturanalysen och kvalitetsbedömningen åt. Om man studerar litteratur eller filmanalys är frågeställningen “är detta bra eller dåligt” sällan eller aldrig central. Verk kan studeras i kontexten av andra verk, man kan studera enskilda och isolerade aspekter av dem utan att för dens skull behöva ta hela verken i beaktande när man gör så. De kan vara delar av betydligt större samtal om konsten, kulturen och samhället och hur dessa speglas i varandra utan att detta är kontroversiellt eller uppfattas som onaturligt. Men för att spelmediet ska kunna vara en del av dessa samtal, vilket vi nog alla anser att det förtjänar att vara, behöver vi i större utsträckning tala om spelen på ett sätt som tillåter dem att vara det.
Det talas ofta inom spelvärlden om spel är underhållning eller konst, jag hävdar att den frågeställningen i sig är symptomatisk på infantiliteten i det kulturella samtalet om spelen. Spel har potential att vara båda, men är i sig ingendera. Men vi kommer aldrig få tillgång till redskapen att reda ut vad som är vad om vi inte gör en genuin ansträngning att fördjupa vår förståelse för vårt medium och hur vi talar om det, och för att göra det måste vi till stor del lämna recensionen bakom oss.
Text av Adrian Madden
 |
Adrian är en värmlänning i exil i Göteborg, som när han inte jobbar eller pluggar lite för mycket för vad som egentligen är sunt påbörjar långt mycket fler spel än han avslutar. Utöver att mycket sporadiskt skriva om TV-spel är han också skyldig till att ha varit med till att dra igång välgörenhetsprojektet Spelhjälpen. |
Hear hear!
Härlig läsning och väl formulerat!
För att sammanfatta i enklare termer håller jag fullständigt med om att ”bedömningen” (vare sig det är en siffra en färg eller dylikt), är ett hinder för mediet att blomma ut.
Däremot anser jag att så kallade ”Lets Plays” och dylikt är ett bra sätt att nyttja teknikens förutsättningar inom mediet för att låta mittagaren av budskapet skaffa egna mer individuella uppfattningar om spelupplevelsen innan köp, MEN även här känner jag att väldigt många gör fel i att återkommande anstränga sig för att ”bedöma” olika delar av spelet genom kommentarer medan de spelar.
Ett sätt att göra det bättre på är att förbereda mer och i levande format prata mer om känslor och de kulturella aspekterna än det gamla hederliga ”Gametrailers-formatet” som (absolut gör det bra, men..) mestadels bryter ner olika aspekter hos spelupplevelsen egenskaper, snarare än känslorna de övergripande teman lämnar.
Kvalitésbedömningen i centrum för spelkritiken upplever jag som ett problem, inte för att det hindrar folk från att skapa ”egna individuella uppfattningar”, utan för att det i slutändan bara leder till diskussionen om spelet är bra eller dåligt.
Ska ett spel bedömmas i sin helhet är det stört omöjligt att isolera aspekter utav det och prata om dem för sig, utan krav på någon sorts plus till minus skala utan enbart för att dessa aspekter i sig själv är intressanta att prata om.
Let’s Plays är ett bra sätt att konsumera information om spel på, men min uppfattning är att let’s plays och streaming snarare rör sig ännu längre ifrån den typen av samtal om och analys av spel än vad recensionerna gör, och är därför ur en kulturkritisk synpunkt ännu mindre intressanta.
Men ja, just gametrailer-formatet på recensioner (som starkt lever kvar hos exempelvis Easy Allies) och andra typer av recensionsskrivande, där större delen av utrymmet ägnas åt att beskriva hur spelet spelas och vad man gör i det, är verkligen den ointressantaste typen av recensioner i nästan alla sammanhang.