Gästkrönika

Singleplayer-generationen

Ibland undrar jag var vägskälet låg. För bland min generation av gamers, vi som föddes under 80-talet, finns det idag två skolor och jag tillhör fel grupp för att kunna njuta till fullo dagens spelvärld. När jag växte upp så fanns det inget Internet, så när man kände för att spela med sina vänner så fick man traska över till någons hem och sätta sig bredvid dem. Men det var inte alltid det fanns tid eller tillfälle att kila över till någon, så då fick man snällt sitta hemma och spela för sig själv. Gärna ensam i ett mörkt rum, så att ingen stör och man ser tjock-TVn ordentligt – är det ens någon fråga var stereotypen kommer ifrån?

Detta fortlöpte i flera konsolgenerationer, man fick mötas upp för att spela ihop, och kunde man inte mötas så fick man spela på egen hand. Detta präglade många gamers till att finna störst nöje i enspelarlägen, när man inte behövde bero på någon annan än sig själv, ingen utomstående faktor.

Sedan började kommunikationen bli lite bättre. Datorer fick LAN-kablar och Dreamcast hade ett modem. Segas basenhet kanske föll lite pladask, men tanken fanns där. Det som dominerade flerspelarläget däremot var just PC-spelen. Även de som inte hade något Internet hemma kunde packa ihop sin dator och skärm och bege sig dit det fanns andra personer med samma plan. Med hjälp av lite nätverkskabel kunde de alla spela med och mot varandra i ett brett bibliotek av titlar. Vad som tidigare varit tillställningar för människor som höll på med hacking och demo-scenen blev introducerat till en värld av PC-gamers och LAN-partyn blev ett fenomen.

Var det möjligtvis här som första grenen i vägen uppstod?

Det fanns en specifik känsla med att bara vara närvarande och med i gruppen.
Även om LAN handlade om att spela i nätverk så fanns det en specifik känsla med att bara vara närvarande och med i gruppen, så det var inte obekant att människor satt och spelade single player-spel. Gärna bredvid varandra för att jämföra hur det gick och vad de gjorde. Internet började även växa fram mer och mer, framförallt i Sverige, så LAN-scenen krympte igen strax efteråt och är numera ganska exklusivt för de största aktörerna, så som Dreamhack.

De var många titlar som försökte bli störst bäst och vackrast på den här scenen, men QuakeWorld och Quake III Arena stod för guldstandarden oerhört länge på FPS-scenen medan StarCraft dominerade RTS delen. Sedan kom spelet som ändrade på allting: Counter-Strike. Internet var nu i full färd och det lagbaserade flerspelarlägets popularitet exploderade. Bredvid varandra på LAN eller över Internet, det var så här det skulle gå till. TV-spelsmarknaden såg också potentialen, och de som visade hur det skulle gå till var Microsoft med XBOX Live. Nu fanns det inte längre någon ursäkt, utgivarna ville att spel skulle ha online-möjligheter och flerspelar läget fick en ny fokus gentemot tidigare.

Frukten av detta ser vi väldigt tydligt idag. Många spel bygger helhjärtat på att ha en stabil multiplayer-funktion där single player-kampanjen känns som en eftertanke; ibland mer eller mindra bra exekverad. Och mina likåldrade medmänniskor i gaming världen känns ha gått åt två håll. Vissa har omfamnat denna nya värld, där multiplayer står i centrum och det är en självklarhet att ett spel måste klara sig online för att det ens skall föreslås att införskaffas. Medan på andra sidan står jag, tillsammans med många andra ensamma själar, och håller krampaktigt i våra kära single player-upplevelser.

På andra sidan står jag, tillsammans med många andra ensamma själar, och håller krampaktigt i våra kära single player-upplevelser
Vi skaffar spel som Modern Warfare 3, inte för att samla XP online, utan för att ta oss igenom kampanjen. Visst förekommer det att man spelar ihop med andra, men det är unika tillfällen då man lyckas samla några vänner på en gemensam tidpunkt för att t.ex. skjuta zombies i Left4Dead. Eller att vi tar semester och samlas för ett hederligt gammal LAN när Diablo 3 släpps; en aktivitet som lika gärna hade kunnat ske över Internet. Det är få, väldigt roliga, tillfällen som vi uppskattar oerhört mycket. Möjligheten att spela med andra människor på samma sätt, att skapa nya vänner, finns där, en knapptryckning bort, men vi nyttjar den inte. För ändring är läskigt. Vi vill spela med dem vi känner, på ett sätt som är bekant. Vi vill ha våra spel att spela i ensamhet, att besegra dem på egen hand, eller i ett exklusivt tillfälle där det obekanta minimeras så mycket det går.

Att hux flux börja spela med andra människor, folk vi inte känner, är ointressant för vi vill inte ha nya vänner. Vi vill ha dem som vi vet vilka de är.

Den nya världen är bara en knapptryckning bort, men vi vill inte välkomna den.

Text av Nidde Nedelius

Nidde agerar Svamprikets fälttekniker för audio/video och är även utnämnd till sitens residenta troll. Vad du finner när du träffar honom är att vad som uppfattas som trollning är en åsiktsstark människa som älskar att diskutera och kan spendera en halvtimme till att förklara varför din åsikt är fel och du är en idiot som borde steriliseras, pausa för att fråga om du skall ha en öl till, och sedan fortsätta i 15 minuter till.

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    Kan bara hålla med!

    Fick för typ tio minuter sen en vänförfrågan i Diablo 3, någon från facebookgruppen hade lagt till mig och det kändes bara jobbigt. Ska jag nu behöva prata med någon okänd bara för att vi spelar samma spel? Usch! 🙂

  2. Julius Guldbog skriver:

    Jag känner mycket väl igen mig i det du skriver. Ska det spelas tillsammans är det roligare att sitta och trängas med tre vänner i en soffa! För mig har multiplayer alltid kommit i andra hand och jag har sett det som en bonus i spel med ett robust enspelarläge. Online med personer jag inte känner har tendensen att sakna den där personliga kryddan som jag uppskattar under långa spelkvällar tillsammans med vänner.

  3. Mckorv skriver:

    Jag är nog totala motsatsen. Spelade svinmycket som barn men tröttnade någon gång kring N64. Slöspelade lite GC och Ps2 flera år efter de släpptes men fastnade inte på allvar igen förrän Xbox-live (360). Det beror väl kanske på vilket typ av socialt nätverk man har och vilket behov man har av social kontakt men jag tycker det är underbart att ha ett gäng goda vänner på snabbuppringning. Vare sig det handlar om att spela tillsammans eller att bara sitta och småsnacka i ett “party” så har det tillfört jättemycket för min upplevelse.

    Jag ligger väl rätt exakt ett halvår ifrån 30-strecket och tror inte det handlar om generationen. Min sociala xbox-krets ligger mellan 25-35 (har faktiskt tre polare där som är över 40). För mig känns det här slösnacket i separata spel eller några sociala rundor bomberman som en betydligt mer naturlig social interaktion än t.ex. facebook och twitter.

    Jag håller väl däremot med om att det kan kännas läskigt att hoppa in ensam i ett spel och försöka socialisera med människor som är helt okända. Det klart att det kommer börja så för vissa men det känns inte som att det är grundtanken bakom sociala aspekter i speldesign.

  4. Tobias skriver:

    När man börjar få mindre och mindre tid över till spel pga. det som kallas för Livet så har jag mer och mer börjat prioritera single player. Det finns så många bra spel därute som behöver spelas och jag kommer inte hinna med alla, men jag ska barske mig försöka!

    Då duger det inte att grotta ner sig i multiplayer i ett halvår och låta en massa fantastiska titlar segla förbi. Med det sagt så är ju dock co-op den bästa utav spelformer även om det sker online.

  5. Timmy Avgrundsvrål Sjöberg skriver:

    Kan delvis hålla med om vad du säger. Har aldrig spelat online och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Däremot har jag sedan länge lagt ner allt vad single player spelande heter, det är lokal multiplayer nån gång då och då. No more, no less. Men just det är en funktion som alltid lämnas ute från spel ändå. Nästan så konsolerna idag har fler kontrollportar än de har spel som stödjer lokal multiplayer.

    BTW ordet “basenhet” var tamejfan inte igår man hörde! 😀

  6. jonas skriver:

    Jag är född 1975 och hela min tvspels uppväxt byggde på att vi träffades och spelade tillsammans, även om det single player, då körde man varannan gång eller nåt annat rättvist upplägg. Det var tider det.. Bra text!

  7. GAME-Kim skriver:

    Även jag är 75:a och att turas om eller spela co-op med någon är det bästa jag vet. Är det inte därför som det går att använda flera handkontroller till samma basenhet? =)

    Att jag idag mestadels spelar ensam och singleplayer är högst ofrivilligt.
    Jag har flyttat ett par gånger och alla jag känner bor på andra orter.

    Tycker det varit lite inflation på multiplayer online.
    Alla spel ska ha funktionen, men antingen är hela spelet byggt kring single player eller multiplayer online – verkar sällan finnas något spel som duger till båda delar.

    FPS via konsol tilltalar mig inte alls då jag som gammal stofil finner musen mer lämplig och egentligen finner hela genren ganska ointressant.

    Nu låter jag säkert lite bitter, men jag upplever att mycket positivt har hänt de senaste åren.
    Idag finns det faktiskt spel som är intressanta att spela multiplayer online.
    En bidragande orsak kan vara att jag kröp till korset för över ett år sedan och köpte mig ett XBOX 360.

    Jag är inte frälst på något sätt – har bara breddat mig lite.
    Att turas om och spela co-op (offline) kommer alltid vara min optimala spelupplevelse och där jag skapar mina bästa spelminnen.

Skriv en kommentar