Ibland undrar jag var vägskälet låg. För bland min generation av gamers, vi som föddes under 80-talet, finns det idag två skolor och jag tillhör fel grupp för att kunna njuta till fullo dagens spelvärld. När jag växte upp så fanns det inget Internet, så när man kände för att spela med sina vänner så fick man traska över till någons hem och sätta sig bredvid dem. Men det var inte alltid det fanns tid eller tillfälle att kila över till någon, så då fick man snällt sitta hemma och spela för sig själv. Gärna ensam i ett mörkt rum, så att ingen stör och man ser tjock-TVn ordentligt – är det ens någon fråga var stereotypen kommer ifrån?

Detta fortlöpte i flera konsolgenerationer, man fick mötas upp för att spela ihop, och kunde man inte mötas så fick man spela på egen hand. Detta präglade många gamers till att finna störst nöje i enspelarlägen, när man inte behövde bero på någon annan än sig själv, ingen utomstående faktor.

Sedan började kommunikationen bli lite bättre. Datorer fick LAN-kablar och Dreamcast hade ett modem. Segas basenhet kanske föll lite pladask, men tanken fanns där. Det som dominerade flerspelarläget däremot var just PC-spelen. Även de som inte hade något Internet hemma kunde packa ihop sin dator och skärm och bege sig dit det fanns andra personer med samma plan. Med hjälp av lite nätverkskabel kunde de alla spela med och mot varandra i ett brett bibliotek av titlar. Vad som tidigare varit tillställningar för människor som höll på med hacking och demo-scenen blev introducerat till en värld av PC-gamers och LAN-partyn blev ett fenomen.

Var det möjligtvis här som första grenen i vägen uppstod?

Det fanns en specifik känsla med att bara vara närvarande och med i gruppen.
Även om LAN handlade om att spela i nätverk så fanns det en specifik känsla med att bara vara närvarande och med i gruppen, så det var inte obekant att människor satt och spelade single player-spel. Gärna bredvid varandra för att jämföra hur det gick och vad de gjorde. Internet började även växa fram mer och mer, framförallt i Sverige, så LAN-scenen krympte igen strax efteråt och är numera ganska exklusivt för de största aktörerna, så som Dreamhack.

De var många titlar som försökte bli störst bäst och vackrast på den här scenen, men QuakeWorld och Quake III Arena stod för guldstandarden oerhört länge på FPS-scenen medan StarCraft dominerade RTS delen. Sedan kom spelet som ändrade på allting: Counter-Strike. Internet var nu i full färd och det lagbaserade flerspelarlägets popularitet exploderade. Bredvid varandra på LAN eller över Internet, det var så här det skulle gå till. TV-spelsmarknaden såg också potentialen, och de som visade hur det skulle gå till var Microsoft med XBOX Live. Nu fanns det inte längre någon ursäkt, utgivarna ville att spel skulle ha online-möjligheter och flerspelar läget fick en ny fokus gentemot tidigare.

Frukten av detta ser vi väldigt tydligt idag. Många spel bygger helhjärtat på att ha en stabil multiplayer-funktion där single player-kampanjen känns som en eftertanke; ibland mer eller mindra bra exekverad. Och mina likåldrade medmänniskor i gaming världen känns ha gått åt två håll. Vissa har omfamnat denna nya värld, där multiplayer står i centrum och det är en självklarhet att ett spel måste klara sig online för att det ens skall föreslås att införskaffas. Medan på andra sidan står jag, tillsammans med många andra ensamma själar, och håller krampaktigt i våra kära single player-upplevelser.

På andra sidan står jag, tillsammans med många andra ensamma själar, och håller krampaktigt i våra kära single player-upplevelser
Vi skaffar spel som Modern Warfare 3, inte för att samla XP online, utan för att ta oss igenom kampanjen. Visst förekommer det att man spelar ihop med andra, men det är unika tillfällen då man lyckas samla några vänner på en gemensam tidpunkt för att t.ex. skjuta zombies i Left4Dead. Eller att vi tar semester och samlas för ett hederligt gammal LAN när Diablo 3 släpps; en aktivitet som lika gärna hade kunnat ske över Internet. Det är få, väldigt roliga, tillfällen som vi uppskattar oerhört mycket. Möjligheten att spela med andra människor på samma sätt, att skapa nya vänner, finns där, en knapptryckning bort, men vi nyttjar den inte. För ändring är läskigt. Vi vill spela med dem vi känner, på ett sätt som är bekant. Vi vill ha våra spel att spela i ensamhet, att besegra dem på egen hand, eller i ett exklusivt tillfälle där det obekanta minimeras så mycket det går.

Att hux flux börja spela med andra människor, folk vi inte känner, är ointressant för vi vill inte ha nya vänner. Vi vill ha dem som vi vet vilka de är.

Den nya världen är bara en knapptryckning bort, men vi vill inte välkomna den.

Text av Nidde Nedelius

Nidde agerar Svamprikets fälttekniker för audio/video och är även utnämnd till sitens residenta troll. Vad du finner när du träffar honom är att vad som uppfattas som trollning är en åsiktsstark människa som älskar att diskutera och kan spendera en halvtimme till att förklara varför din åsikt är fel och du är en idiot som borde steriliseras, pausa för att fråga om du skall ha en öl till, och sedan fortsätta i 15 minuter till.