Recension

Mario Tennis Open (3DS)

Tennis är ursprungligen en engelsk racketsport som spelas på rektangulär bana, från början utomhus och senare även inomhus. De spelande, som skiljs av ett nät, kan vara en mot en (singel) eller två mot två (dubbel), Spelet uppfanns 1873 av den brittiska majoren Walter Clopton Wingfield (1833-1912) med den gamla racketsporten real tennis som förebild. Spelet blev snabbt populärt och fick under 1880-talet stor spridning, främst inom den engelsktalande världen. Redan 1877 spelades det första mästerskapet i Wimbledon. (saxat från Wikipedia)

Nu har det då blivit dags för denna anrika sport att landa på ett 3DS nära dig. Med, föga oväntat, Mario och hans vänner i Björn Borgs skor. Tommy och Ludde har tagit varsitt racket i sin hand och slagit bollar över ett nät,, både mot varandra och var för sig. Vad anser då dessa två Nintendo-fanboys om Mario Tennis Open?

Ludde tycker

Hur ska jag uttrycka mig utan att låta allt för hård? Det är ändå ett Nintendospel och inte kan väl en sån som mig tycka illa om ett Nintendospel? Hur skulle det se ut för min image?

Men som man brukar säga, även solen har sina fläckar, så Mario Tennis Open får helt enkelt vara en sådan fläck. Jag har ömsom hatat och ömsom uppskattat detta spel. Ena stunden har jag haft det småtrevligt, för att i nästa finna mig sittandes och skrika åt mitt 3DS i ren frustration över hur korkat powerupsystemet är. Det finns ingen logik överhuvudtaget. Jag vill kunna styra mitt spelande och lägga upp en taktik, men som det fungerar här, är det bara att bolla på och hoppas att jag är den förste som får en ”smash-powerup”, vilket i längden inte blir särskilt kul.

Något som däremot faktiskt är kul med Mario Tennis Open är att spela online. Särskilt då med en kompis. Tyvärr så har inte onlinläget levererat och flertalet matcher har avbrutits på grund utav att uppkopplingen har strulat, eller så har matcherna pågått, där den ena av spelarna (läs: Tommy) har haft otroliga problem med lagg medans dena andre (läs: Ludde) har trott att han har spelat superbra, eftersom motståndaren inte tar en endaste boll.

På det stora hela är jag besviken, men att spela mot en kompis är riktigt underhållande, därför är det ett stort plus att det går att spela mot varandra med bara en kassett.

Tommy tycker

Jag älskar Mario Tennis. Om du inte förstår hur mycket jag älskar Mario Tennis kan jag berätta att både Gameboy Advance-titeln och Gamecube-titeln är med på min topp 50-lista över världens bästa spel någonsin. Så när det började droppa in väldigt svala recensioner av Mario Tennis Open på Metacritic avfärdade jag kritiken som löjlig och felaktig. Mario Tennis är alltid bra, sa jag för mig själv medan jag förhandsbokade spelet från Spelbutiken. Jag hade så mycket fel. Över 400kr senare sitter jag här, med min kanske största Nintendobesvikelse sedan Wave Race: Blue Storm.

”Det finns ingen rättvisa, och det är inte alls ovanligt att motståndaren får tre smashcirklar på rad”
Precis som med Wave Race: Blue Storm hade man bara behövt bygga på det som redan fanns där. I stället gjorde man om allt, och förstörde spelet. Precis som Ludde nämner är det väldigt klart och tydligt att powerupsystemet är det som förstör. De så kallade “chance areas” som låter dig utföra superslag om du står i dem när du slår bollen dyker upp lite hur som helst, och det är i fyra fall av fem den som får smashcirkeln först som vinner den bollen. Det finns ingen rättvisa, och det är inte alls ovanligt att motståndaren får tre smashcirklar på rad medan du själv får något alls. Trodde du blåa skal kändes orättvisa? Hah! Och det riktigt unkna är att det såvitt vi vet inte går att stänga av skiten. Du är fast med att spela så här.

Det finns inslag som lyfter spelet en aning. Att köpa utrustning som förbättrar dina stats, minispelen, och att det för första gången i Mario Tennis finns ett onlineläge. Efter några försök där anslutningen bröts mitt i matchen, lyckades Ludde och jag äntligen spela två omgångar. Den första matchen laggade jag så hårt att det såg ut som att jag och bollen teleporterades, och Ludde vann alla bollar utom en. Den andra matchen var däremot laggfri, och blev olidligt jämn. Det var stenhårt till tusen, och gick till tie break. Och visst var det kul, men inte i närheten så kul som det hade varit om vi sluppit den uselt dåliga idén att dela ut vinnande superslag helt slumpmässigt.

Kommentarer

  1. Julius Guldbog skriver:

    Jag håller med er båda om att spelet var en besvikelse. Jag gillar hur ni tar upp power up-systemet och hur obalanserat det är. Dock verkar jag vara mer nöjd med det än vad ni var. Det enda som stör mig är online-läget och att det är så innehållsfattigt. Jag i alla fall hittills haft väldigt roligt med det.

    Ni kan läsa min recension av spelet nedan 🙂

    http://nintendobloggen.se/review/mario-tennis-open/

  2. T4 was Here skriver:

    Inte problem för mej efter som det var min co-worker som köpte det.
    Och det var skoj att spela på rasten.

    Men jag har två frågor.
    Läste Level artiken om ur Blueshell gör Mario Kart mer som riktig sport?
    Och vill ni byta Friend-codes?

Skriv en kommentar