Recension

Deadlight (360)

Deadlight är så jävla bra, men också ganska dåligt. Hur fan går det ihop, tänker du kanske? Jag ska försöka förklara.

Tematiskt är det en ganska klyschig zombiefilm. Snubbe ska hitta familj och ta dem till säker plats. Det hela utspelar sig i Seattle 1986, men det finns inga särskilda tidsangivelser som gör det relevant, vilket får mig att fundera varför just detta år valts. Är utvecklarna Tequila Works fans av Oprah Winfrey och vill hylla hennes shows tv-debut (8 september för den som är intresserad) eller är det Maradonas gudomliga hand i Mexico som får en vink?

Nåja. Det hela blir en spelmässig roadmovie med pussel och plattformande i fokus. Inget metroidvanianskt utforskande utan vi tar oss fram rum för rum i berättelsen. Manuset är “sådär” som bäst och röstskådisarna varierar mellan sexig men klyschig antihjälteröst och estetklassen Es1B:s uppsättning av “upprört tonårsdrama”.

Spelmässigt hämtas inspirationen från gamla klassiska plattformspussel med döden som insats. Historielösa människor säger kanske Limbo (spelet ska enligt rykten ha varit svartvit fram till förra sommaren, slump? Skulle inte tro det va!), men luttrade surgubbar som undertecknad blickar mer åt gamla hederliga Prince of Persia, Another World, Pitfall och andra liknande titlar. Då var rotoscope-animationen* orsaken till den slöa kontrollen, men sedan dess har lagget mellan mellan knapptryck och reaktion på skärmen blivit en del av spelupplevelsen snarare än en teknisk begränsning.

(* rotoscope är när man t ex filmar någon och sen utgår ifrån stillbilderna och ”ritar över dem”, tänk dansscenerna i tidiga disneyfilmer eller tecknade Sagan om ringen)

Buggar finns det tyvärr en del. Den tydligaste men också mest menlösa är en prompt som vid varje automatiska spartillfälle talar om för mig att mitt USB-minne är fullt eller inte går att nå. Båda påståenden visar sig vara falska när spelet utan problem har sparat duktigt. Skönt, men samtidigt jobbigt att vara nervös för att spelet plötsligt någon gång talar sanning.

Jag förvandlas till Sverker och hytter med näven åt tv:n “Ska det vara så här!?”
En annan betydligt allvarligare bugg är att spelet får alzheimers ibland när för många knappar hålls inne. I vissa sekvenser är jag jagad så jag håller springknappen inne för att skynda mig. Jag måste över ett staket så jag hoppar i farten mot det. Jag hänger sen halvvägs upp på staketet så jag ändrar riktning till uppåt för att klättra upp till toppen. För att svinga mig över till andra sidan ändrar jag riktning igen till framåt. Jag svingar över och hänger nu på andra sidan staketet. För att hoppa av framåt, i riktning, och inte bara droppa ner från staketet behöver jag trycka framåt och hoppa. Men jag trycker redan framåt från min förra handling så jag måste släppa tumspaken och sen trycka framåt igen. Nu lutar jag mig bort från staketet och ska kunna hoppa framåt. Fine, men nu händer inget när jag trycker på hoppknappen. Jag bara hänger där som en böckling i ett rökeri. Först när jag släpper springknappen funkar det att hoppa av. Varför? Jag förvandlas till Sverker och hytter med näven åt tv:n “Ska det vara så här!?” Det här är en av många små skavanker som sänker mitt intryck av kontrollen, som i ett timingtungt plattformspussel är den viktigaste valutan. Ajsanbajsan Tequila Works, spotta ut masken!

Det här var en massa klagande och det känns lite orättvist. Deadlight är så jävla bra. Stämningen sitter som en smäck (handen upp alla som, utan att googla, faktiskt vet vad en smäck är) och det är uppriktigt kusligt emellannåt. Zombies är farliga på exakt rätt sätt. De är långsamma och korkade men svåra att ha ihjäl och livsfarliga i grupper. Står du still blir de snabbt för många och plötsligt är den där enfaldiga långsamma jäveln ett hot. En staminamätare ser till att jag aldrig kan ta mig an fiender med en klackspark utan får planera och pussla mig fram genom postapokalypsen.

Så här ambivalent har jag inte varit på länge. Deadlight är så jävla bra, synd bara att det är dåligt.

Skriv en kommentar