Vi slutar aldrig att fascineras av androider, denna artificiella spegling av vad mänskligheten är och vill vara. Och kanske, inte minst, vad vi vill göra mot andra människor, men där moral och lagstiftning förhoppningsvis sätter stopp. Det är även utgångspunkten för Quantic Dreams nya Detroit: Become Human.

I Detroit: Become Human är androider en slit och släng-vara, något som de flesta i samhället antingen har råd att köpa eller åtminstone belåna sig för att köpa. Androiderna utför det som politiker älskar att kalla för ”enkla arbeten”, men här slipper vi både RUT och ROT. Det visas genom androiden Markus, som bor i en överdådigt jättevilla, som i sann Jeeves-anda servar en hyllad konstnär på dekis.

Och på andra sidan Detroit, i ett sjavigt villaområde som snarare kan liknas vid en byggarbetsplats, bor Kara som städar efter Todd, en ensamstående pappa till flickan Alice. Och så har vi Connor, polisassistenten som stöttar sin människopartner Hank i flera mystiska androidrelaterade mord.

Jag känner att jag måste nämna en del av de kontroverser som blossat upp runt spelet och inte minst spelstudion Quantic Dream och dess grundare David Cage. Samtidigt är det ett snårigt spindelnät som drar åt många olika håll. Därför väljer jag att denna gång endast att inkludera den kritik som specifikt rör spelet.

Jag tänker alltså inte beröra Quantic Dreams sunkiga arbetsmiljö eller deras pinsamma beslut att stämma fransk media för förtal. Helt enkelt för att det skulle ta alldeles för mycket utrymme från recensionen i övrigt. Men nu vet du att spelstudion inte är utan kontroverser och kan utifrån det själv bestämma om det ska påverka ditt beslut att köpa spelet eller ej.

För den som inte hängt med i svängarna: Detroit: Become Human anklagas för att utnyttja ämnet kvinno-/barnmisshandel (engelskans ”domestic abuse” är egentligen ett bättre uttryck i det här fallet, då det inte enbart rör sig om kvinnor eller barn) till lättsam underhållning. Den kritik som lyfts fram, bland annat från Peter Saunders, grundare av den brittiska organisationen National Association of People Abused in Childhood, är att ”barn kan spela Detroit: Become Human […] och uppmuntras till våld”.

Alltså, först och främst: spelet är rekommenderat från 18 år och uppåt. Barn ska inte spela det här spelet. För det andra har jag svårt att se om den här kritiken från Saunders är genuin, eller om det helt enkelt är hans generella syn på tv-spel som skiner igenom. Saunders menar även att förövare kan ”gå igång på” ämnet och att det därför bör undvikas.

Med risk för att spela djävulens advokat: de segment som handlar om att leva i misshandelsförhållanden har inga inslag av vare sig humor eller glättighet. Inte heller finns det några misogyna undertoner om att offren för misshandel skulle ha sig själva att skylla. Det är inte ens fel när två träter. Ett brott är ett brott, med offer och förövare och så är det även i Detroit: Become Human. Spelets tänkta målgrupp är såvida inte förövare som går igång på att slå barn.

Så kapitaliserar spelet på misshandelsoffer? Utan att på något sätt hävda att mitt svar är det enda rätta, det finns möjligtvis tidslinjer som är värre än de jag spelat igenom, så skulle jag spontant säga nej. Bara för att ett ämne (i det här fallet misshandel) tas upp i populärkultur (i det här fallet spel) betyder inte det att man automatiskt ser misshandelsrelationer som ett passande ämne för ”lättsam underhållning”.

Dessutom är Detroit: Become Human långt ifrån det första populärkulturella narrativet som berör tematiken android+våld. Square Enix’s Deus Ex: Mankind Divided använder androider för att spegla samhällets problem med segregation. Philip K. Dicks kända bok Androidens drömmar (som sedan filmatiserades i den kultförklarade Bladerunner) handlar om våld och utnyttjande av androider. Den populära HBO-serien Westworld bygger definitivt på samma tema, med våldsinslag mot både kvinnor, män och barn.

Dra på trissor om inte den första filmen någonsin om cyborgs, Metropolis från 1927, handlar om våld, inbäddat i en tydlig marxistisk systemkritik. Att rikta specifik kritik mot Detroit: Become Human  för att de tar upp våld, utnyttjande och misshandel, ser jag därför lite som att man gör en höna av en fjäder. Vilket i Quantic Dreams fall inte är nödvändigt, herregud, det finns massa annat att kritisera med den spelstudion.

Och apropå oheliga mängder referens-runk: Är det någonting som är till Detroit: Become Humans nackdel, så är det knappast att den berör nydanande, kontroversiella ämnen. Det är snarare bristen av det. Jag har svårt att komma ifrån känslan av att jag redan sett och upplevt exakt det här narrativet, oavsett i vilka variationer den ger sig uttryck i, hur många gånger som helst innan. Androider är för 2010-talet vad zombier var för 2000-talet; de finns överallt.

Det tråkiga är att det därmed också går inflation i de filosofiska frågor som Detroit: Become Human försöker ställa: Är androider mänskliga? Var går gränsen för vår mänsklighet? Kan androider till och med vara mer mänskliga än vad vi är? Ni hör ju, klyschorna duggar tätt.

Det som räddar Detroit: Become Human från att bli ett fantasilöst sömnpiller är att det har en så förbaskat välskrivet dialog. Och det kanske inte är så förvånande, Quantic Dream är ju inte bara känt för sina kontroverser, men även för de hyllade spelen Heavy Rain och Beyond: Two Souls. Båda två spel med stor fokus på karaktärsbygge, valmöjligheter och, inte minst, förmedlandet av en berättelse. 

Spelen kantas ofta av trasiga men ack så välskrivna huvudpersoner. Detroit: Become Human är utifrån de aspekterna inte annorlunda, men möjligtvis snäppet mer finslipat. Där Beyond: Two Souls kändes hattigt, har Detroit en taktkänsla i både berättartempo och i upplägg. Rent spelmekaniskt är det alltså inte mycket nytt under solen. En del moment känns spännande, medan det vid andra tillfällen enbart verkar vara ett sätt att visa upp hur snygg grafiken är (den är jätte-jättesnygg).

Så sammantaget: Om det går att frånse kontroverserna som omgärdat spelet, så är Detroit: Become Human ett spännande, lagom tryggt och vackert spel att förslagsvis spela tillsammans med en vän eller två.