Gästkrönika

Jakten på det perfekta far och son-spelet

Turtles in Time

Jag tror inte att är ensam om att ha tänkt detta. Så fort som den där kladdiga varelsen kommer ut ur livmodern finns det två saker som varje spelare med självaktning har tänkt:

1. När kan jag dressera detta väsen?
2. När kan vi spela spel tillsammans?

Låt oss säga att det förstnämnda tog betydligt längre tid än det sistnämnda, även om punkt två ingalunda varit en enkel uppgift. Att det fanns ett intresse för elektroniska saker var tydligt. Stereotypiskt nog visade min son tidigt intresse för mekaniska ting som bilar, traktorer och grävmaskiner, detta trots att hans far inte ens varit i närheten av att byta ett oljefilter och ringer verkstan illa kvickt så fort en lampa blinkar på instrumentpanelen.

Jag borde därmed inte blivit förvånad när han tidigt fattade tycke för surfplattan, men fram till alldeles nyligen var det inte till min belåtenhet. Hur kul Babblarna än är så var det inte tillräckligt stimulerande för att en trettioplussare och de första spelen han tyckte om var något jag inbillar mig används som tortyrmetoder under CIA: s flagg.

Men i våras så hände något.

Han hade precis fyllt fyra och började intressera sig för riktiga saker. Eller BRA saker, som jag skulle kalla det. Vi bläddrade på Netflix, så där förstrött som det är lätt att göra ibland när en blir överväldigade över alla alternativ som finns, tills han såg en gul figur.

Pokémon

Plötsligt hittade far och son något att se tillsammans som båda gillade.

”DEN SKA VI SE!”, utbrast han och pekade på en knasig liten mus som jag kände igen från min egen barndom.

Det var Pikachu.

Passande nog har Netflix lagt upp första säsongen av Pokémon-serien, något jag själv tittade på när det begav sig i slutet på 90-talet (något jag givetvis aldrig medgav för mina högstadiekompisar, men så var det). Jag har haft en slags nostalgisk behållning av det, men det är ingenting mot vad min son har känt. Han fullkomligen älskar det och slukar allt med hull och hår. Så till den graden att jag funderat vilka andra saker jag har kunnat introducera.

Jag provade redan för något år sedan att sätta en handkontroll i nävarna på honom, men det gick sådär. Precis som jag själv blev när jag var liten så blir han frustrerad när han inte kan spela ordentligt. Det är något speciellt med just detta parti, ändå. Att han, trots noll erfarenhet av tv-spel, begriper när det går dåligt, nästan som att det antingen är medfött eller att spelutvecklarna är så skickliga på att visa visuella effekter som indikerar på att ”nu har du fuckat upp det ordentligt här”.

Som längst klarade vi av att spela Super Mario Odyssey (djävla skitspel, för övrigt) förra sommaren. Fiffigt nog kunde han vifta med sin Joy-Con för att styra hatten, vilket var helt okej eftersom det inte påverkade min framfart. Men efter någon timme tröttnade han även på detta och spelen fick ligga i dvala. Han gick tillbaka till att gräva sand på sin platta.

Men nu, när Pokémon fanns på tapeten så ansåg jag att tiden var mogen att göra ett nytt försök. Och nu känns det som att det har lossnat på allvar.

Turtles in Time

Tidernas bästa far och son-spel?

Vi har testat lite lättare upplevelser, som Super Mario-spelen (främst de i 3D då de är lite mer förlåtande), några Lego-spel och lite annat krafs, men det som verkligen fångat hans intresse är Turtles, och då mer specifikt Turtles in Time till Super Nintendo.

Det förvånar mig ändå något. Vad jag vet är det ingen på hans förskola som pratar om detta uråldriga fenomen som Turtles ändå är. Jag tycker mig också ha så pass bra koll på hans mediaintag att jag vet om att han ej sett något på vare sig tuben eller Netflix som har med dessa ninjasköldpaddor att göra. Likväl fastnade han direkt.

För den oinvigde är Turtles in Time från början ett arkadspel som sedan släpptes till Super Nintendo 1992. Precis som tidigare delar i serien (bortsett från originalet till NES) rör det sig om ett sidoscrollande beat ’em up där du går från vänster till höger och ger fotsoldater på käften. Relativt okomplicerat, som många spel i den här genren var under tidigt 90-tal.

Med ens faller alla bitarna på plats.

Turtles in Time är på många sätt och vis det perfekta nybörjarspelet när du vill inviga din knodd för så kallade ”riktiga spel” (nej, jag anser inte att Alfons Åberg återvinner på Android är ett riktigt spel, även om det har sina poänger).

Turtles in Time

Gå och ett håll och buttonmasha. Enklare än så blir det inte.

Till att börja med är spelet svinlätt. Många har i efterhand dissat på Konami för att de gjorde ett på tok för enkelt spel, men idag förstår jag varför. Alla, precis ALLA, kan spela Turtles in Time. Du går åt ett håll och buttonmashar. Hur enkelt upplägg är det inte? Att du därigenom kan ändra svårighetsgrad från det redan superenkla normal mode till superduperlätta easy mode och även välja antal continues gör det än enklare. Dessutom spelar vi två tillsammans, så med hjälp av en erfaren spelare är det lätt som en dans att ta sig vidare i spelet.

Lägg därtill allt annat fluff som gör att det är lätt att tycka om som barn (och bevisligen vuxna också, för den delen). Det är varma och glada färgval med cool arkadgrafik (jag tror faktiskt att han kissade på sig när han förstod att vi kunde kasta in fienderna genom skärmen). Utöver det urhäftig musik inspirerad av japansk hårdrock och en enkel handling som är lätt att förstå och följa.

Låt oss säga att han fastnade och det rejält.

De senaste veckorna har han tjatat varje gång vi kommit hem att han vill spela Turtles och vi har även klarat det på hard, vilket inte är särskilt svårt men låter oss se sluttexterna med den härliga avslutningsmelodin tätt följd av alla fiender som deltagit i spelet. Vi har förstås även kikat på några avsnitt av den gamla serien (en är väl puritan), men det är framförallt spelen som är grejen, och då mer specifikt Turtles in Time. Det har blivit så illa att jag, precis som min mor gjorde mig, har anammat innegångsförbud så att vi faktiskt kommer ut på dagarna och gör annat än att sitta i soffan och slå Super Shredder till småbitar.

The Legend of Zelda: Windwaker

Turtles in Time öppnade en hel spelvärld.

Det mest positiva med detta är inte bara att han har börjat gilla Turtles (vilket inte är oviktigt i sammanhanget), utan att han faktiskt har fått sig en inkörsport till djupare spelupplevelser. Han har småfingrat lite på The Legend of Zelda: The Wind Waker, provat några Super Mario-spel och säger ofta att han vill ”prova något jag inte testat än”. Vilket ju bådar gott i jakten på att hitta det perfekta far och son-spelet.

Om jag skall dra fram något negativt så är det att den lilla råttan gillar Rafael. Å ena sidan kunde jag ha räknat ut att han skulle vara en ”sån” som gillar den dryga emokillen.

Å andra sidan finns det gott om tid att få honom på rätt köl igen.

Johan SolingerAvdankad fotbollstränare och orimligt pigg varannanveckapappa som på dagtid analyserar plast och kemikalier. All övrig tid skriver boråsaren med Hisingsabstinens Johan Solinger om BK Häcken på Svenska Fans och rider ut på allehanda internetforum för att försvara pixlarnas ära (trots att ingen lyssnar). Tycker generellt att trippel A-titlar är trista och att indie äger, men när ingen ser på spelar han Nintendos storspel. Bara för att sedan skriva skit om dem i hopp om att de skall bli billigare att köpa.

Vill du komma i kontakt med Johan? Du når honom på mejl HÄR eller på Twitter HÄR.

Skriv en kommentar