“- Men alltså, har du LÄST Twilight?”

Frågan ställs till mig under en pågående debatt om huruvida Stephanie Meyers böcker är det värsta som någonsin hänt modern litteratur. Det är också första gången i en diskussion om en bok som svaret “Ja, jag har läst den” ger mig mindre rätt att debattera dess innehåll. Ingen annan som valt att uttrycka sig har nämligen läst en rad, annat än de LOL-bilder som florerar på internet. Istället för att fortsätta diskussionen lutar sig min debattpartner tillbaka med ett lite halvchockat uttryck i ansiktet och utbrister: “- Oj. Jag visste inte att du var en SÅN tjej”

Jag antar att de flesta av er inte är tjejer. Så låt mig klargöra vad en “sån tjej” är. En “sån tjej” är en tjej som en kille trodde var häftig eftersom hon hade klassiska “manliga” (läs: “nördiga”) intressen, men som sedan visar sig ha något typiskt kvinnligt/töntigt drag. Det är inte saker som att sy, baka kakor eller gilla hästar. Det är bara vissa saker som gör det till en “sån” tjej, de flesta involverar att ha något att göra med tjejig ungdomskultur, så som Twilight. Något som föraktas av folk (läs: manliga nördar) med bättre smak. Men det kan också vara saker som ligger långt utanför fandoms, så som ett intresse för mode.

Det har hänt mig ett antal gånger under hela min nördiga uppväxt. Det mest aktuella exemplet är när jag gjorde en slashbild åt eminenta 2doctors1tardis. Jag var rätt stolt, men en del manliga nördkompisar reagerade med att tappa lite av den respekt de hade för mig.

“Jaha” fick jag höra “- Nu har du sänkt dig till nivån med de som skriver Harry Potter-slash”

De trodde helt enkelt att jag inte “var den typen av tjej”. Jag gillar ju Marvel och Darkhorse och George RR Martin och Gears of war.  Sen sitter jag och ritar doktorer som hånglar.

”De vill bli sedda som ’en i gänget’ och inte som ’tjejen i gänget'”
I försöken att identifiera sig inom nördlulturen kan det ingå att försaka lite av sin “tjejighet”, att dölja lite det där som vi vet att majoriteten (grabbarna) kan tänkas döma oss för. Det handlar om att hålla tjejigheter (“Men vilka söta örhängen!”) utanför de sociala strukturera, samt också i extremfall påpeka hur OKEJ man tycker det är med jättepattar på tolvåriga spelkaraktärer. Ni har säkert alla stött på nån tjej nån gång som säger att hon “minsann inte alls förstår varför folk ska vara så upprörda över lite (mycket!) bröst”. Hon är ju tjej och bryr sig inte alls. Det finns förmodligen en del tjejer som inte bryr sig, precis som man inte bryr sig om politiska frågor i vardagslivet i övrigt, men vissa känner sig nödgade att påpeka hur okej de är för att de vill bli sedda som “en i gänget” och inte som “tjejen i gänget”.

Jag var själv en sån tjej en gång (alltså, inte en SÅN tjej, utan en sån tjej), på den tiden då jag spelade rollspel och lajvade. Det var helt okej med mig att jag tvingades av mina medspelare att ha en kvinnlig karaktär, för att de konstant glömde bort att min alv var en man och av misstag sexade upp honom. Det redde ut sig när jag bytte till en roligare rollspelsgrupp, där vi var både tjejer och killar, men det fanns en tid då jag tyckte det var helt okej att tvingas byta kön för att passa mina medspelare. Men även när jag spelade i den fina blandade gruppen aktade vi tjejer oss ganska noga, och omedvetet, för att prata om “tjejgrejer” när killarna var i närheten. Det passade sig inte. Inte där. Inte då.

Låt mig också förtydliga att detta inte handlar om att tjejerna sitter tysta och myser i offerkoftan under killarnas alvskarpa blickar, utan att man faller in i en jargong där det kvinnliga helt enkelt inte har en plats. Detta förändras allt mer, och ansvaret för att se till att det sker vilar främst på oss tjejer. När vi blir fler och tar vår plats så kommer vi också föra in lite mer snack om vår definition av nördkultur (och “tjejighet” överlag) utan att behöva bli stämplade som “mindre coola” och oroa oss för att inte få vara med. Jag menar inte nödvändigtvis att man ska klämma in Twilight, utan mer förändra sättet vi pratar och interagerar med varandra, vilket sker automatiskt då vi blir fler som finner våra röster och uttryckssätt även utanför slutna grupper.

Kanske är förändringen redan här och denna krönika med detta rätt onödig. Sanna Valapuro nördpysslar i Level, Tove Bengtson fangirlar varje vecka i Radiogamer, Monika Niilma driver en spelförening där målet är att skapa en trivsam miljö där alla former av gamers ska känna sig välkomna. Även om stämplingen att vara en ”SÅN tjej” ännu till viss del tycks leva kvar är den förhoppningsvis snart lika inaktuell och uttjatad som ”The cake is a lie”.